Den som inte springer flyger

Spanjorerna har ett talesätt som lyder "El que no corre vuela". Ordagrannt betyder det "Den som inte springer h*n flyger" men den bildliga betydelsen är att den som inte är fräck är ännu fräckare. Aldrig har det talesättet känts mer aktuellt än nu.

Media över hela världen är upptagna med den katastrofala ekonomiska situationen i Spanien pågår det något avgörande i marginalen. Medan den spanska nationen är svagare och sårbarare än vad den har varit på sjuttiofem år passar den katalanska regionens ordförande Artur Mas och hans brokiga följe av katalanska nationalister på att ta det avgörande steget ut ur den spanska federala staten. Mas har utlyst nyval i november och har uttalat en ambition att utlysa en folkomröstning om oberoende efter det. Man får ju smida medan järnet är varmt...

Men señor (eller hur nu katalanerna stavar det) har gjort sig blind för en faktor: de väpnade styrkorna. Redan har en förening för pensionerade militärer helt korrekt hävdat att Mas borde åtalas för högförräderi. Vad aktiva militärer tycker och tänker håller de för sig själva men man behöver inte vara något geni för att räkna ut vad någon som svurit att offra sitt liv för den spanska nationen om det krävs tycker om en person som vill slita den samma i stycken. Man får inte glömma att Franco var i första hand spanjor men i andra hand militär och hans arv lever i allra högsta grad kvar. Som grädden på moset finns Guardia Civil och "la benemerita" är ofta militanta nationalister.

Jag har i flera år, med stöd av flera spanjorer, sagt att inbördeskriget kommer att återvända till Spanien. Skulle katalanerna göra allvar i sina hot att utropa oberoende är det bäst att de är beredda att backa upp den strävan med vapenmakt. Den spanska armén är kanske inte berömd för sina kapacitet men det finns många män som bär vapen i tjänsten i Spanien och jag vågar påstå att en majoritet av dessa skulle utan tvekan vända dessa mot de som vill splittra nationen.

Hoppas på det bästa men förbered dig på det värsta.

Tröst

Jag har fört svansen relativt högt angående QE3 och fick äta upp mina ord när jag hade så otroligt fel... Tacksamt nog är jag inte ensam om att ha haft fel: Mike Krieger, en av de i mitt tycke intressantaste internetkrigarna, hade tydligen också fel.

Jag antar att jag får ansluta mig till Church of St. Jim och börja lyssna på vad som mer och mer verkar vara någon med en välputsad kristallkula eller mycket bra kontakter. Läste i morse en intressant artikel där han hävdar att kineserna nu måste ge sig in i leken. Sänkta reservkrav ser han som det troligaste, något han väntar sig inom en månad. Jag orkar inte leta upp när under 2011 det var kineserna sänkte reservkraven sist men jag minns det så väl då jag låg kort mot index. Den eftermiddagen fick vi årets spik uppåt.

Vi får se hur det blir men det är uppenbart att centralbankerna är desperata. Fiat-valutorna dör så sakteliga och därför sätter man in alla insatser man har. Notera att vi befinner oss på helt okänt territorium nu. Ingen vet var vi är eller vart vi är på väg. Det går inte att säga varken det ena eller det andra. Nja, ädelmetaller står sig som investeringsstrategi.

Men i övrigt? Ingen vet. Prepare accordingly.

Jag hade fel

Så enkelt är det: jag hade helt fel i min bedömning av Bernankes agerande. För mig är det helt obegripligt, inte ur monetär synvinkel, utan det är obegripligt ur en professionell synvinkel. Bernanke har precis gjort sig själv arbetslös om Romney vinner valet, något han antagligen gör. Naturligtvis rusar ädelmetallerna och uppvisar ett mönster gör att man vill köra ner hela skärmen i halsen på de som påstår att marknaden är för fri och oreglerad. Marknaden är centralbankernas leksak.

Min stolthet såras naturligtvis något alldeles oerhört av att ha haft så otroligt fel. Ekonomin med, då jag har ett ganska saftigt vad på att det inte skulle bli några stödköp. Tacksamt nog har en större position i fysiska ädelmetaller som hedgar mot dumheter från centralbankirer.

Nä, nu ska jag gå och slicka mina sår. God kväll!

Kaninen ur hatten

Dave1bs tog upp mitt förra inlägg på sin blogg. Dave verkar vara en av de få i bloggosfären som inte är 100 % eller 99 % övertygad om QE under innevarande år. Jag gjorde ett par försök att kommentera men Blogger var inte min vän. Synd, för en av sakerna jag skrev dök upp i just hans blogg idag: kaninen ur hatten.

Han citerar en artikel från Business Insider av Bruce Krasting, som är en av de bästa skribenterna när han skriver på ZeroHedge. Artikeln heter "Bernanke And Hilsenrath Are Hinting At A New Secret Weapon" och det är min enda brasklapp angående mötet på torsdagen. Det blir inga obligationsköp men Bernanke kan mycket väl ha en kanin att dra ur hatten. Kommer det något konkret blir det något oväntat och gärna okonventionellt. Bernanke älskar okonventionella metoder. Det förfarandet skulle ha flera fördelar. Dels väntar inte marknaden det utan överraskningseffekten förstärker den sökta effekten. Det behöver alltså inte vara en fungerande åtgärd, det räcker att marknaden tror det. När det väl går upp för alla att kaninen Bernanke drog upp var uppstoppad så är presidentvalet förbi och Federal Reserve har mycket större handlingsfrihet. Men den viktigaste aspekten kan mycket väl vara att Bernanke måste gå en svår balansgång mellan handlingkraft och kritiserade åtgärder. QE är politiskt omöjligt men att bara sitta på händerna går inte heller. Så då får Bernanke hitta en medelväg. Ett alternativ skulle kunna vara det Krasting skriver: att sänka räntan som den amerikanska centralbanken betalar till bankerna för kort, över natten, inlåning. Det skulle tvinga bankerna att göra något annat med pengarna, till exempel öka utlåningen.

Men vi vet inget än. Vad vi vet är att marknaden förmodligen har prisat in åtminstone 600 miljarder i stimulanser så hur de än gör lär björnarna käka upp samtliga tillgångsklasser. För att leva som jag lär ska jag inte bara ursäkta mig blå på fredag om jag har fel i mina antagande. Nej, jag tänkte gå längre än så. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska blanka men något blir det och med hyfsad hävstång. Putting my money where my mouth is som jänkarna säger. Återkommer i morgon med vad det blir men antagligen väljer jag en Minishort med guld som underliggande.

Normalcy bias-QE kommer...nästa gång

Jag har inte sett en enda QE-ivrare visa minsta lilla ödmjukhet inför den totala frånvaron av konkreta löften om lättnader i Ben Bernankes Jackson Hole-tal. Istället så hoppas man...förlåt, är man övertygad om att det kommer lättnader i samband med amerikanska centralbankens Federal Open Market Committee-möte den 13:e september.

Man har Jim Rickards och Bill Gross ord i ryggen och man är fullständigt övertygade om saken. Att ECB sjösatt Operation European Twist eller att BoE har fortsatt med sitt QE-program ändrar inte deras inställning. Inte bara är man 100 % övertygade, man vet till och med att Federal Reserve ska ändra strategi från statsobligationer till MBS:er, mortgage backed securities, eller bostadsobligationer på svenska. Den övertygelsen härstammar från Gross själv som genom sin sitt bolag PIMCO tydligen har intagit en ganska omfattande position i sådana värdepapper. Att han bara snackar sin bok när går ut offentligt pratar om vad "the Fed" kommer att göra är inget man tar hänsyn till. Naturligtvis hade han helst sett att centralbanken satsade helhjärtat på bostadsobligationer men i brist på det så duger det nog fint om de tusentals investerare som dyrkar marken han går på kastar sina pengar efter dem. Tio procent är sämre än femtio men kan man tjäna miljoner på att vara med på Bloomberg TV tre gånger fem minuter är det inte illa pinkat. Orkar inte leta upp något diagram som stödjer min tes men skulle tipp på att värdet på amerikanska bostadsobligationer har ökat markant sedan "the bond king" Gross började gå ut i media och sprida sin övertygelse om att Bernanke ska börja köpa dem för nytryckta pengar.

Vad jag undrar, och även där kan man säkert hitta en källa på nätet, är varför han och så många andra tror att MBS:er är bubblan som ska blåsas upp. Anekdotiska bevis, alltså amerikaner som jag har talat med, pekar på att just fastighetslån är surrealistiskt billiga i USA. Du kan på fullt allvar låna under 3% om du har "good credit" och en fastighet. Man skulle ju kunna tro att det är just "good credit" som är den springande punkten men oavsett om Bernanke lyckas sänka bostadsräntorna under noll så hjälper ju inte det att få igång ännu en sub-primebubbla. Vill inte bankerna låna ut till icke-kreditvärdiga eller överbelånade så vill de inte.

Så nu ska jag vara så där bombsäker som QE-ivrarna och jag anser nog att jag har mer på fötterna än vad de har: det blir inget QE den 13:e. Hur det blir med mötet  som FOMC har i december låter jag vara osagt, dit är det långt och mycket kan och kommer att hända. Framför allt är det där besvärliga presidentvalet överstökat. Jag är dock inte en sämre människa än att jag kan utlova en omfattande ursäkt, komplett med krypande i smutsen, om jag har fel. Kan inte lova att äta upp någon huvudbonad då jag inte äger en enda men den som läser detta kan gärna komma med förslag på botgöring. Jag ska ta alla förslag under övervägande.

Jag undrar dock om alla som är så säkra om motsatsen kommer att uppvisa någon ödmjukhet. Förmodligen inte utan man lovar att det kommer stimulanser vid nästa möte, nästa tal eller nästa rapport. "Kicking the can" kallar man det när makthavare skjuter problemen framför sig. Att man gör samma sak själv verkar man inte ha någon insikt om.

Spanien-Sista ronden?

Stackars Mariano Rajoy, Spaniens premiärminister. Han har fått backa på samtliga sina vallöften och tvingats införa ett av Europas hårdaste åtstramningspaket. Som om inte det räckte så har allt som kunde gå fel gått fel. Bankernas situation är sämre än väntat, arbetslösheten fortsätter att stiga och kapitalflykten har lagt i en mycket hög växel. Det massiva uttaget av pengar ur spanska banker, med krisande Bankia i täten, har lett till att bankerna inte längre kan vara solidariska med staten och köpa statspapper för att hålla ner räntan. Nej, nu säljer man istället i syfte att ta in kapital i takt med att spanorerna drar öronen åt sig och överger bankboken som sparform. Madrassen kan i alla fall inte gå i konkurs.

Åtstramningspaketet är en intressant historia då det uppvisar ett starkt avståndstagande från skolboks-keynesianism, till exempel så har man höjt momsen på nästan allt. Att blöjor och skolböcker gick från 8% till 21% moms är något som oppositionen utnyttjat flitigt och faktum är att de har en poäng. Hur många småföretagare som kommer sälla sig till den stora massan arbetslösa vet inte än men det är rimligt att anta att de kommer att bli många. Konsumtion av tjänster är generellt något av en lyx och bland de första saker man drar in på om privatekonomin kärvar. När regeringen i ett sådant här prekärt läge göra dessa ganska mycket dyrare är att binda ris till egen rygg. Det är väl inte helt osannolikt att den svarta delen av ekonomin får en skjuts av det heller. Man har dock behållit momssatserna för nybyggda hus, förmodligen ett desperat försök att hjälpa bankerna att bli av min sina enorma innehav av osålda bostäder. För befintliga fastighetsägare har taxeringsvärdena dock höjts, i vissa fall med 100%.
Att man samtidigt som momshöjningen träder i kraft är tvungna att ge Bankia ett förskott på räddningspaketet' kan inte ha inte ha förbättrat Rajoys chanser till återval. Det måste svida hos de föräldrar som betalat 13% mer för barnens böcker inför skolstarten att samtidigt behöva läsa i pressen att Bankia fått 4,5 miljarder euro. Inte för att regeringen hade mycket till val, andelen "dåliga lån" i banken är över 10% och spararna tömmer sina konton. Det var bara att ta skeden i vacker mun och pytsa ut pengarna. Men som om inte det räckte så kommer de autonoma regionerna en efter en och tigger om stöd: Valencia, Murcia, Katalonien och nu Andalusien. Undra hur långt tid det tar innan resterande 13 regioner kommer med samma begäran? Eller har de kanske insett att man är sent ute och att det helt enkelt inte går att rädda alla regioner, nästan hela banksystemet och staten själv. Den som tigger först, tigger bäst.

Ja, han har det inte lätt, Rajoy, men det stannar inte där. Både Galicien och Baskien ska ha regionalval i höst och att det sittande regeringspartiet Partido Popular kommer få det svårt att charma väljarna är nog ingen avlägsen gissning. Frågan är om det är någon som helst betydelse. Spanien kommer gå Greklands väg under vintern och vem som har folkets stöd är av mindre betydelse.

Att man inte redan är där är nog bara ett resultat av spansk stolthet: man vill inte be om den hjälp som man behöver men som kommer att förvandla Spanien till Bryssels vasall-stat.

Jackson Hole-Mer av samma

Det har knappt gjort annat på flera veckor än tjattrats om Ben Bernankes tal i Jackson Hole, Wyoming i finanspressen. Mer stimulanser eller ej, kommer han med någon nyhet, blir det mer stödköp...teorierna har varit många.

Jag ska klargöra min ståndpunkt så det är ur vägen: det blir ingen "large scale asset purchases" även känt som "quantitative easing" eller QE under 2012. Kanske borde jag sagt det på bloggen innan då Jackson Hole ansågs som ett av de troligare tillfällena. Anledningen till detta är att människor vill se mönster och det var just vid samma tal 2010 som QE2 blev offentliggjort. Jag har förvisso framför den ståndpunkten i olika kommentarsfält länge, med varierande framgång. Vissa har varit så fast i sin övertygelse att man helt enkelt slutat publicera mina kommentarer. Det svider att ha fel... Nu är det Federal Open Market Committee, FOMC, som QE-ivrarna sätter sin tilltro till. Ledsen men det blir inga stödköp därifrån heller. Vinterns möte, som äger rum efter det amerikanska presidentvalet, kanske vågar sig på det, det låter jag vara osagt.

Hur kan det komma sig att folk så blint litar på gurus som Jim Rickards i sådana här frågor då? Ja, en anledning är naturligtvis att de ofta har rätt. Men de har långt ifrån alltid rätt men det kan vara skönt att slippa tänka själv och köpa ett paket från någon som man litar på, på goda grunder eller ej. Medan jag skriver glöder mitt Twitter-flöde av erkända profiler i finansvärlden som vägrar att inse att det inte blev QE3. Jag nämner inga namn men vi pratar legender i branschen. Man kan helt inte acceptera att man hade fel utan det kommer nya program snart. Bara vänta liiiite till.

En annan anledning till att folk förväntar sig stimulansprogram, till och med efter att de skulle kommit men inte kom, är "normalcy bias". Stimulanser har blivit normaltillståndet och det förväntar man sig ska fortgå. Efter QE1 kom QE2 så varför inte QE3? För att det är politiskt omöjligt.

Bernanke vet att han går balansgång på en mycket slak lina. Sommarens torka har gett de tidigare stödmiljarderna någonstans att ta vägen: mat. Matpriserna steg med tio procent i juli enligt Världsbanken. Oroligheterna i Mellanöstern har lett till höga oljepriser trots deflationstrycket i världen. Hur skulle han med hedern i behåll kunna trycka mer pengar? Den arabiska våren utlöstes av höga matpriser och de negativa effekterna av spekulationsekonomin. Det är inget man vill se en repris av.

Vem vet vilka trogna diktatorer som ryker då?

What the heck is a bailout?

Bloggtack till Dave1bs

Och så kunde inte katalanerna stå emot längre

I söndags skrev jag om hur Murcia begärt ett räddningspaket, eller snarare tillgång till likvididitetsfonden för regionerna. Nu är det Kataloniens tur och jag för lov att säga att det var raskt marscherat. Antagligen är det väl så att man ute i regionerna är väl medveten om att hjälpen är begränsad och att det är först till kvarn som gäller.

I spansk media trippar den katalanska "ekonomiminstern" Andreu Mas-Collel på tå och vägrar att använda ordet "räddningspaket". Hans bakgrund, som tydligen är av viss vikt inom ekonomi och finans, hjälper honom kanske att förstå vikten av att hålla uppe skenet. Och vikten av att vara först på bollen. Han medger dock att det är omöjligt för Katalonien, Spaniens mest skuldsatta region, att finansiera sig självt. I april lyckades man sälja obligationer med en ränta runt 4,5% och precis som i fallet med Japans statsobligationer så var efterfrågan i stor utsträckning inhemsk. Vad marknaden skulle erbjuda för ränta idag vet inte men gissningsvis någonstans över den spanska obligationsräntan och den är som bekant inte hållbar. La Generalitat, den katalanska "regeringen" har dessutom gått ut i media och sagt att man har mättat den inhemska efterfrågan. Man angav dessutom en siffra på hur stor andel av katalanernas sparpengar som var investerade i dessa obligationer men jag minns inte vad han påstod och trodde inte på det ändå. Tror det var över 50% i alla fall.

Måndagen innebar ännu en dag med ovälkomna rekord i "la prima de risesgo", riskpremien spanska tioårsobligationer har över den tyska motsvarigheten. Det kan ha berott i lika delar på tyska räntors rekordlåga nivåer som att de spanska räntorna kom upp i över 7,5% igår. Man kom i alla fall upp i 640 baspunkter. Som en intressant kontrast till den spanska tioåringens golgatavandring så är räntorna negativa för Schweiz, där den tvååriga obligationen handlades för -55% vill jag minnas. Hittar inte artikeln där jag läste det men det var någonstans i den trakten. Schweiz kan alltså betala sin statsskuld genom att sälja obligationer. Auktionerna är alltså garanterade blankningar för landet.

Det är en bisarr värld vi lever i.

Och nu Murcia...

I fredags kom den autonoma spanska regionen Valencia ut med en begäran om ett räddningspaket från den statliga spanska fonden för regionerna, idag var det Murcias tur. Murcia är en av de mindre spanska regionerna och hjälpen de begär är förhållandevis blygsam: 200 till 300 miljoner euro.

Frågan är väl hur de ska gå när enorma regioner som Andalusien eller Katalonien behöver samma hjälp. Spanien har ett mycket komplext politiskt system där regionerna bland annat fungerar ungefär som våra landsting. Patientavgifter finns inte i Spanien och mediciner är gratis för stora delar av befolkningen, bland annat för pensionärer. Detta har lett till att de bankrutta spanska regionerna har mångmiljardskulder hos landets apotekare. Dessa har känt ett visst samhällsansvar och utsträckt så mycket kredit de har kunnat till myndigheterna. Dock befinner sig många apotekare vid vägs ände och måste få sina fakturor betalda då läkemedelsgrossisterna inte längre är villiga att sälja till dem.

Om inte EU iscensätter ett massivt räddningspaket, och då menar jag bortom allt vi tidigare skådat, så är spelet slut för Spanien. Medborgarna tömmer bankerna på pengar, samhällsservicen börjar så sakteliga stanna upp och investerare världen över har tappat allt förtroende de hade för landets marknader. Regeringen är helt handlingsförlamad, något som märks om inte annat i de senaste dagarnas uttalanden eller snarare brist på uttalanden. Sedan i fredags, som redan kallas Svarta fredagen i landet, har ingen av vikt i regeringen visat sig offentligt. Dock har guvernören för den korruptionsdrabbade regionen Valencia Esteban González Pons gått ut med konspiratoriska uttalanden om att allt kan vara över på måndag och att Spaniens öde vilar i ECBs händer. Han fortsatte med att säga att egentligen så fortsätter spelet om någon vill att ECB ska vilja det med en illa förklädd udd riktad mot Tyskland.

Nästa vecka lär bli intressant och jag tror det kommer att tas beslut med långtgående konsekvenser för världen. ECB kanske inte vill, förlåt, Tyskland kanske inte vill ta till drastiska metoder men frågan är om det finns något val. Spanska statsobligationer lär handlas på rekordlåga nivåer nu när två autonoma regioner kommer att belasta budgeten med sina ekonomiska tillkortakommanden och vi har nog inte sett den sista regionen kapitulera än. Utredningen om bankräddningen är inte klar och givetvis finns det utrymme för ganska rejäla negativa överraskningar där.

Inlägget är befriat från validerande länkar då informationen hämtas från spansk press som ju som bekant skriver på spanska, ett språk de flesta av mina läsare inte förstår. Den som vill och kan kan följa rapporteringen där. Själv brukar jag läsa Publico, El Pais, El Mundo, ABC och La Vanguardia. I den ordningen får man en god bild av läget från vänster till höger på det politiska spektrumet.


Uppdatering: Zerohedge har uppmärksammat situationen i Spanien. De citerar en Bloomberg-artikel som bygger på uppgifter från El Pais. Där nämnd intressanta siffror: regionerna har nästan 16 miljarder i skulder att betala innan årsskiftet. Jag utgår ifrån att detta gäller endast obligationer som förfaller, inte leverantörsskulder eller löner. Likviditetsfonden innehåller 18 miljarder och Spaniens möjligheter att utöka den borde vara högst begränsade. Lycka till. 

Det är bara en fråga om tid för Spanien

Som många bedömare hävdade så var den spanska bankräddningen ett fåfängt slag i luften. Idag kom den autonoma regionen Valencia och bad om att bli räddad av Madrid, något man kan fundera på hur det ska gå till. Katalonien kämpar med näbbar och klor för att undvika samma öde, något man kan förstå med tanke på den nationalistiska stoltheten som råder där.

Det kom dock ytterligare en störtflod av dåliga nyheter, allt ifrån officiella uttalanden om att den spanska recessionen förmodligen kommer att räcka till 2014 till rekordet i "prima de riesgo", skillnaden mellan den spanska tioårsräntan och den tyska. Förvisso rör sig den spanska räntan i vad som kallas "bailout territory" men skillnaden består inte så lite av att den tyska räntan då och då har lyckats handlas ner till negativa siffror. Oavsett så kan inte Spanien finansiera sin statsapparat till dagens räntor. Att euroländernas finansministrar idag gav sitt väntade ja till räddningspaketet till bankerna skänkte klen tröst till placerarna som straffade Spanien hårt, både på obligations-och aktiemarknaden. Givetvis är det krigsrubriker i Spanien, med La Vanguardia som den mest klarsynta: "Spanien, med siffror för ett totalt räddningspaket"


Frågan är vad man ska göra åt saken. Spanien är som bekant "too big to fail, too big to bail". En lösning, kanske den enda, är att man applicerar keynesiansk chockterapi och utnyttjar tillfället för att sjösätta massiv europeisk QE, QEuro. ECB har redan stödköpt PIIGS-obligationer på andrahandsmarknaden och jag kan tänka mig att Monti, Goldman-Sachs man i EU, tycker det är en bra idé. Det skulle sätta press på räntorna som snabbt skulle sjunka och det har även sekundära effekter i och med att pengarna som bankerna tjänar måste ta vägen någonstans. Risken är så klart att finansmarknaderna inte är på långa vägar så riskvilliga som när Bernanke genomförde sina obligationsköp i QE1, QE2 och Operation Twist. Dessa fick såväl aktiemarknaden som råvarumarknaderna att explodera. Frågan är om inte QEuro skulle sänka tyska, amerikanska och schweiziska räntor. Ja, även svenska räntor skulle förmodligen pressas när det samlade placerarkollektivet letar efter säkerhet. Eller så blir det inte så utan effekten blir den samma som för de amerikanska programmen, en tjurmarknad i allt som går att köpa.

Men frågan är om det inte är en temporär åtgärd som inte lindrar plågan. USA har idag rekordlåga räntor med förhållandevis välmående banker och en aktiemarknad som i alla fall inte är en katastrof. Kommer Spanien att må lika bra efteråt om ECB beslutar sig för att stödköpa obligationer i stor skala? Kan ens ECB svälla sin balansräkning och riskera massiv inflation och tillgångsbubblor länge nog för Spanien att komma ut på andra sidan? Det är givetvis helt hypotetiska resonemang men det hörs allt mer högljuda krav på ECB att göra något. Någon måste göra något oavsett för räntor på 7,27% är inte hållbara. Dessutom lär de inte stanna där och ner har jag svårt att se att det skulle gå i någon större utsträckning.

Vi lär ju bli varse så småningom. Frågan är om Rajoys regering överlever och vilken skada den spanska nationen kommer att lida.

Guld i hemmet, en falsk känsla av otrygghet

Här skulle en helt annan bild varit men jag är lite orolig att den i finansvärlden ganska mäktiga personen stämmer mig för förtal. 

Låt mig säga det här med en gång: att bli rånad i sitt hem eller att bli utsatt för ett inbrott är ett trauma och en oerhörd kränkning, även om det senare är lindrigare. Det finns inga försäkringar i världen som kan ersätta det. Dock kan man ju minimera risken i det här sammanhanget genom att hålla truten om sina innehav och inte förvara dem i vitrinskåpet. Det sistnämnda låter kanske helkorkat men jag har faktiskt besökt människor som delvis dekorerat sitt vardagsrum med silvertackor och guldmynt.

Med detta sagt tänkte jag ta en nykter titt på villkoren för förvaring av ädelmetaller i hemmet. Detta har naturligtvis att göra med inlägget från i torsdag där jag funderade kring hur säkra bankkonton egentligen är. Att förvara ädelmetaller i bankfack förordas av många just på grund av säkerhetsaspekten  men det är inte alltid så lätt. Många gånger är det rent av förbjudet då bankerna ser de mynt som har nominellt värde, som American Eagle eller Canadian Maple Leaf, som kontanter. Skatteverket ser inte mynten som valuta men det är en annan sak och ämne för ett helt annat inlägg. Dessutom torde det bli väldigt problematiskt med skaderegleringen om banken faktiskt skulle drabbas av inbrott eller annan brottslighet i valvet. Det låter otroligt men faktum är att det sker förvånansvärt ofta. 

Jag är på intet sätt den första som tar upp ämnet, bloggrannen Cornucopia? hade det på tal redan för ett år sedan. Jag gjorde dock lite eget fotarbete och ringde två försäkringsjättar för att förhöra mig kring deras regler för ädelmetaller. Mitt eget bolag, Trygg-Hansa, hade jag redan kollat med när jag tecknade hemförsäkringen. När jag talade med deras konkurrenter gick det upp för mig hur försäkringsbolagen på saken: de bryr sig inte det minsta om vad du har hemma, de ser endast till värdet. Om det är en riktigt dyr hemmabioanläggning, konst, antikviteter eller investeringsmetaller är dem helt egalt. Du får ersättning efter hur mycket lösöre du har försäkrat. 

Så vi kan slå fast att hemförsäkringen ger ett mycket starkare skydd för investeringsmetallerna än insättningsgarantin ger för sparkontot. Naturligtvis har även försäkringsbolag en koppling till finansmarknaden och det skulle ju kunna vilja sig så illa att ditt bolag blir bankrutt samtidigt som du drabbas av inbrott. Det skulle ju vara höjden av olycka och högst osannolikt. För det första så har försäkringsbolag en skyldighet att vara försiktigare än banker. Detta gör att försäkringsbolag är stabilare än banker. Jag vet till exempel bara om ett försäkringsbolag som krävt statlig hjälp, den amerikanska försäkringsjätten AIG, men banker som staten hjälpt, både här och utomlands, kan jag räkna upp i dussintal. Dessutom kan man argumentera att AIGs problem berodde på att de börjat agera mer som investementbank än ett försäkringsbolag. 


Sedan är det ju en osannolik tajming, att två sådana händelser skulle hända samtidigt. Men omöjligt är det inte. Då ska man veta att försäkringstagare är prioriterade i händelse av konkurs. Från Finansinspektionens hemsida: "Försäkringstagarna har en så kallad särskild förmånsrätt till tillgångar som motsvarar bolagets skuld till dem. Det innebär att försäkringstagarnas fordran kommer före många andra fordringar." Det är väl bara att anta att den fodringsägare som har företräde är staten... Men sedan kommer alltså du som kund. Dock så haltar den jämförelsen lite för det krävs endast en konkurs och ingen brottslighet som drabbar dig personligen för att ditt sparkonto ska vara i fara. Som jag skrev i torsdags så tömmer vilken som helst av storbankerna fonden för insättningsgaranti flera gånger om. För att guldet ska vara i fara krävs dels en konkurs men också att du blir av det på något vis. Inte matematiskt omöjligt men mycket svårt.

Det är ju lite upp till dig själv också. Gömma guldet i hemmet eller förvara det i ett kassaskåp, kanske i ett vapenskåp. Inte berätta vitt och brett om att du förvarar ädelmetaller hemma. Alltid låsa dörren, kanske installera ett larm och ingå i grannsamverkansprojekt. Man ska ju vara medveten om att bankkonton syns i taxeringskalendern, något innehav av fysiskt guld inte gör. Så på ett sätt är innehav av fysiskt guld ett skydd mot kidnappning och utpressning. Vi får se det som en bonus.


Vad som kan vara i fara är det investerade beloppet. Ädelmetaller kan svänga rätt kraftigt beroende på olika faktorer, särskilt silver är utsatt för våldsamma fluktuationer. Dock får man säga att den som följt det klassiska rådet från pappersmånglarna, "Sitt still i båten!" har haft rätt lite att oroa sig för de senaste trettio åren. Visst kan det vara så att du köper idag och måste sälja med en viss förlust om två månader, även om det mycket väl kan vara tvärtom. Men om du köpte för...ja, i stort set när som helst från det tidiga åttiotalet fram tills för ett år sedan (ett och ett halvt i fallet för silver) går du vinnande ur affären. Med bankkontot är det en helt annan historia. Med trekommanågot procents ränta har vi negativ sparränta- Ja, jag vet att SCB påstår att inflationen ligger på 2% plus minus ett par decimaler men det tror jag så mycket jag vill på. Vi kan alltså konstatera att bankontot med säkerhet urholkar dina besparingar, någon eller några procent om året. 


Att ditt kapital dessutom används som reserver för ytterligare kreditutgivning och uppblåsande av vår fejkade pappersekonomi är en annan sak och även det ämne för ett annat inlägg. 

Bankkonto, en falsk känsla av trygghet

En tråd på Liberty Silvers forum häromdagen fick mig att börja fundera på detta med finansiell säkerhet. En av medlemmarna hade varit i mejlväxling med Riksgälden som sköter den statliga insättningsgarantin, något som röjde vilket fuskbygge och luftslott insättningsgarantin är. Jag och många med mig är av åsikten att det är fel att staten bjuder en specifik bransch på en så generös försäkring. Så är det inte alls svarar bankkramarna, insättningsgarantin finansieras av bankerna själva genom insättningar i en fond hos Riksgälden. Vi tittar på hur det är med den saken.

Rent tekniskt är det inget fel på påståendet att bankerna själva måste betala in till fonden. Hela 0,1% av det totala inlåningsbeloppet måste de betala in. Det finns dock vissa variationer, vissa finansiella institut måste visst betala så mycket som 0,14% av beloppet. Det är ju mycket pengar kan man säga och över tiden måste ju det ha blivit en rejäl slant eller? Nja, 26,6 miljarder finns det för att täcka de besparingar som skyddas, besparingar som uppgår till 1139 miljarder (sid. 21 i pdf:en). Det finns alltså medel till att ersätta 2,35% av de insatta pengarna i Sverige. 2,35% av våra bankbesparingar är skyddade men resten då? Jo, det är där Pappa Staten ska träda in. Saxat från förutnämnda tråd innehållande en mejlkonveration med Daniel Barr, chef för bankstödet i Riksgälden: "Vid en fondtömning har insättningsgaranti, som du redan vet, en obegränsad lånerätt i Riksgälden. Finns inte medel tillgängliga i Riksgälden måste pengar lånas upp på marknaden genom att ge ut statsobligationer. Insättningsgarantifonden är emellertid också placerade i svenska statspapper." Naturligtvis ger detta en fruktansvärd negativ hävstång: skulle man behöva pengarna är det rimligt att anta att Sverige har en rejäl bankkris, något som torde sänka landets finansiella ställning och få räntorna att gå i taket. Med stigande räntor faller värdet på obligationerna som Riksgälden har placerat fondens pengar i samtidigt som statens kostnad för sin roll som backstopp ökar i samma förhållande. 


Så vad är insättningsgarantin tänkt att täcka egentilgen? Bankernas egen bransch-och intresseorganisation, Svenska Bankföreningen, uppger att de fyra storbankerna Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken har 69% av all svensk inlåning. Låt oss räkna på den som har minst och vi förutsätter att de alla har en andel insättningar täckta av insättningsgarantin i förhållande till sin marknadsandel. SEB är minst på området med 12%, i reda pengar 136,7 miljarder kronor eller lite drygt fem gånger mer pengar än vad som finns i Riksgäldens fond för insättningsgaranti. Detta var alltså den bank med MINST inlåning. Skulle vi istället välja att låta Swedbank konka i vårt räkneexempel blir det en annan visa. 23% av inlåningen ,knappt 262 miljarder kronor, eller tio gånger så mycket pengarna som det finns i fonden. För de fyra bankerna totalt är inlåningen 785,91 miljarder eller nästan trettio gånger Riksgäldens fond för insättnignsgaranti. Mellan tummen och pekfingret får alltså de fyra storbankerna garantier från staten motsvarande hela statsbudgeten. Garantin kan bara skydda de som har sina pengar i småbanker, banker som naturligtvis kommer att gå i putten först om skulle få någon typ av finansiell kris. Men att hävda att ens Swedbank-konto är skyddat av insättnignsgarantin är bara barnsligt. I en situation där landets största bank går i konkurs måste Sverige på den öppna marknaden låna upp cirka en tredjedel av statsbudgeten, detta utöver den vanliga upplåning och för att täcka de extra kostnader som kriser tenderar till att genera, och jag har svårt att se att det kommer att ske. Marknaden för obligatoner för ett krisande Sverige är helt enkelt inte stor nog och det är högst tveksamt om man i en sådan situation lyckas låna till räntor som är hållbara ens i det korta loppet. 


Så dina pengar är inte ett dugg skyddade av bankgarantin och det är skamligt att man ens påstår det. Det är staten som välvilligt sträcker ut sin skyddande hand men som jag har visat är det tveksamt om det räcker i skarpt läge. Madrassen framstår inte så dålig dager längre...


Tack till "c0unt4non" för uppslaget

Det är inte lätt att vara demokrat

För en dryg vecka sedan skrev jag om Muslimska brödraskapets segertåg i Egypten. Otvetydiga valresultat visade att egyptierna verkligen vill ur askan i elden. Militären hade naturligtvis ingen lust alls att följa med och upplöste parlamentet men lät en av Muslimska brödraskapets, Mohammad Mursi,  kandidater gå hela hela vägen och faktiskt kunna utropa sig till president. Nu har Mursi gjort det vilken folkvald president som helst borde ha gjort, han har sammankallat parlamentet, samma parlament som militären upplöste för tre veckor sedan. Kaxigt gjort säger jag.

Igår var det äntligen libyernas tur att få nyttja sina frambombade demokratiska rättigheter. Alla verkar inte ha fattat detta med liberal demokrati då det var ett antal incidenter, som resulterade i minst ett dödsfall i samband med valet och nedskjutandet av en helikopter med valmaterial dagen innan valet. Även detta krävde ett liv. Trots att det libyska valet får anses som en fenomenal framgång för den västerländska interventionismen förefaller svensk media inte bry sig nämnvärt. Det är inte så där särskilt viktigt längre nu när Nordafrika inte visade sig särskilt intresserade av västerländsk, liberal parlamentarism... Eller så vill man ge det hela lite tid. Det tog ju oss århundraden att komma dit vi är nu och de flesta skulle nog gå med på att vi har en bit kvar. Så att 6% av de lybiska vallokalerna inte öppnade på grund av sabotage eller att 40% av lybierna struntade i att gå och rösta får väl ses som barnsjukdomar, lika så faktumet att det ställde upp 142 partier med strax över 3 700 kandidater. Dessutom så har de vad som verkar vara en ganska konstig fördelning av antalet mandat, något som har retat delar av den libyska befolkningen. Mellanöstern har en tradition av väldigt märkliga maktfördelningsmodeller, där det libanesiska parlamentets platser fördelas baserat på de olika folkgruppernas storlek. Talmannen måste vara shi´it, premiärministern sunnit och så vidare. Väldigt främmande för ett Europa där religion och etnicitet helst inte ska synas i det offentliga rummet. I Lybien fördelas mandaten i procentsatser på de olika regionerna. Om detta har någon grund i demografin har jag inte lyckats luska ut men man kan ju hoppas. Den oljerika östra delen är dock inte glad över fördelningen och som en konsekvens är det där som oroligheterna har varit värst.

Vad som står klart är att bara för att den arabiska våren övergick i eurokrisens sommar så har inte svårigheterna upphört. Jag kan inte sluta tänka på "Charlie Wilsons war", filmen baserad på den amerikanska kongressledamoten Charlie Wilsons arbete med att få USA att stödja mujaheddin i Afghanistan och deras kamp mot Sovjetunion. I en av slutscenerna försöker Charlie Wilson få till stånd ett mindre biståndsprojekt i landet, något som möts med kalla handen. Vad det ledde till känner väl alla till. Ett långt och blodigt inbördeskrig i Afghanistan, en lika blodig talibandiktatur och ett till synes oändligt och extremt kostsamt krig mot terrorismen.

Men västvärlden kanske inte kan hjälpa Nordafrika med demokratiutveckling. Efter årtionden av massivt stöd till Mubarak, den relativt färska men ändå uttalade vänskapen med Ghaddaffi och vårt totala ointresse för Ben Alis diktatur har redan klargjort vår ståndpunkt i frågan. Vi skiter i er.

Jag skulle tippa att det går längre än så. Militärens upplösande av det egyptiska parlamentet kan mycket väl ha gjorts efter ett västerländskt godkännande. Efter årtionden som den största mottagaren av militärt bistånd från USA torde kommunikationen mellan den egyptiska militären och Washington vara utmärkt. Att riskera sin största mecenat genom att göra något misshagligt tror jag inte de skulle våga sig på. Mubaraks militärdiktatur vilade på USAs välvilja och den i sin tur vilade på Egyptens tämligen goda relation till Israel. Att ett islamistiskt parlament och en likaledes islamistisk president äventyrar den goda relationen är självklart.

Muslimska brödraskapet är dock en ganska orädd aktör och jag tror inte att de nöjer sig med att vara en marionett åt militären. Det är med andra ord upplagt för en maktkamp i Egypten. Samma sak i Libyen men på andra grunder. Där verkar den alltför bekanta uppdelning i folkgrupper och klaner vara främsta motivet, med oljeinkomster och makthunger som bränsle. Ett som är säkert är att vi har inte sett slutet på detta. Nästan lika säkert är att när allt är sagt och gjort är situationen i Nordafrika lika illa eller värre än den var före den arabiska våren.

Sisu...eller?

Jag hade en klar tanke med den här bloggen: att kommentera det ekonomiska läget från min synvinkel. Dessvärre går det rätt dåligt med att få finansministrar eller andra personer som står närmare handlingens centrum att rapportera direkt till mig så jag får förlita mig på media.

Och här är då problemet: medan jag använder media för att inhämta information så används media för att sprida information från de olika parterna, som inte alltid är lika intresserade av sanningen som jag är. Det senaste exemplet är Jutta Urpilainen, Finlands nytillträdda finansminister. Nu har hon gått ut i finsk media, här kanaliserat av SvD Näringsliv, och hotat med att lämna euron om alltför stort kollektivt ansvar läggs på euroländerna för varandras skulder. På ren svenska: om Tyskland, Holland och Finland måste ta hela notan så lämnar Finland euron. Sådant tufft snack har nog mindre förankring i Finlands EU-politik och handlar mer om att hantera en inrikespolitisk situation där EU-kritik blev en murbräcka för Sannfinnländarna. Man vill ju inte riskera att framstå som en dörrmatta i Bryssel och därmed ge Perussoumalaiset fler röster än tvunget. Det räcker med att de fyrdubblade sitt väljarunderstöd i förra årets val.

Men osökt kom jag och tänka på att öppet hot har blivit ett framgångsrikt och accepterat instrument i EU-politiken. Under nattliga möten sitter PIIGS-ledarna och hotar med att sätta sig på tvären om de inte får som de vill. Likt en femåring som bestämt säger: "Glass till förrätt annars kommer jag skrika tills jag förstört resturangbesöket för hela familjen!", gör dessa två allt de kan för en tillfällig respit på hemmaplan. Jag skriver tillfällig av den anledningen att respiten är slut. Idag handlas spanska obligationer på räddningspaket-nivåer igen. Italien ligger bättre till men det är nog mest för att marknaden koncentrerar sig på att dumpa spanska statspapper just nu. Att Italien styrs av en Goldman Sachs-medarbetare kanske spelar in också. Spanien har ju bara en notorisk lögnare med talfel att kontra med... Så en vecka, det är åtgärdernas livstid idag. Då ska man komma ihåg att vi pratar om omfattande miljardrullning, inget småduttande.

Men tillbaka till "managed perception". Cornucopia? har idag en utmärkt artikel om Tysklands beroende av euron. Det här fenomenet har jag försökt förklara för mindre ekonomiskt intresserade personer men de får en något glasartad blick och ställer inga följdfrågor så jag får anta att det är antingen helt självklart eller mördande tråkigt. Saken är den att gemene man tror att det är Tyskland som är Europas friske man, som egentligen inte behöver de andra. Merkels tal om fiskal union och närmare samarbete utlöser automatiskt Godwins lag, i synnerhet i PIIGS-länderna, trots de, Irland undantaget, var diktaturer lika länge eller väsentligt längre än Tyskland.

Naturligtvis är det inte så enkelt. Tyskland behöver PIIGS-länderna mer än de behöver Tyskland egentligen. Utan kvarnstenarna i södra Europa skulle den nordeuropeiska valutan, antingen tysk mark eller nord-euro (uttalas nård-ojrå), segla högt, högt uppe bland molnen och det är inte omöjligt att den skulle få status som "safe haven", precis som amerikanska statspapper, dollar, schweiziska franc och guld. Detta skulle innebära att under globala kriser skulle tyska företags exporter till omvärlden bli dyrare.

Men sådant kan man inte säga öppet, "Vi behöver grekerna till att sätta rea-lappar på vår valuta", och ingen vettig politiker skulle gå ut med ett sådant erkännande, särskilt inte när man kan vända på steken och framställa det som om förhållandet i själva verket är tvärtom. Jämför det med direktören som har en hemmafru sedan trettio år tillbaka. Han kan ju inbilla henne att hon är mer beroende av honom än tvärtom men så är det nog inte. För han ger henne "okvalificerad" hjälp i form av reda pengar. Det kan hon antingen skaffa sig på egen hand eller så kan hon helt enkelt anpassa sig till ett mer anspråkslöst liv. Hon däremot har vant honom vid en miljon speciallösningar, allt från hur skjortan är struken till hur salt morgongröten är. Han kan inte bara träffa en ny kvinna och få henne att leverera detta.

På samma sätt skulle PIIGS kunna övertyga någon annan idiot att låna dem pengar eller så ställer man helt enkelt in betalningarna, tar hundåren och sedan är man tillbaka. Det är ju inte som om det är första gången det sker. Men vad ska Tyskland göra för att hålla nere sin valuta utan PIIGS-länderna? Söka union med Vitryssland och Ukraina? Nej, då är det bättre att vårda sin image som Europas frälsare och den som ger men inte tar någon hjälp.

 Gud förbjude att hon begär skilsmässa.

En dag som förändrar världen för alltid?

Ojoj, vilken dag det har varit i världspolitiken! Igår valde USAs högsta domstol, konstitutionsdomstolen, att tycka att det visst är förenligt med den amerikanska konstitutionen att tvinga medborgarna att konsumera produkten sjukvårdsförsäkring. Detta eftersom de som inte gör det blir straffbeskattade av staten, alltså ligger tvångsmomentet inte i köpet av försäkring utan i en ny skatt och sådana är alltid konstitutionella. Det var kanske bara väntat, det är ju ändå samma institution som en gång i tiden ansåg att slaveri var förenligt med den amerikanska konstitutionen.

Men man ska inte lura sig själv att tro att detta innebär någon allmän sjukvård. Nej, detta innebär en konstlad försäkringsmarknad som alla aktörer tvingas in i mot sin vilja. Stora delar av befolkningen är motståndare mot påtvingade försäkringar och försäkringsbolagen kan inte längre säga nej till kunder. Ungefär 4 miljoner amerikaner förväntas att inte köpa någon försäkring och därmed göra sig själva till brottslingar och bli straff-beskattade.

Men visst finns det ljusglimtar, även om de handlar om det som inte skedde. När mastodont-lagstiftning som den här ska igenom så passar många på att klämma in något lite eget, så även i fallet med Obamacare. Jag tänker på "mandate 1099", den delen av lagen som tvingar alla som säljer produkter för mer än $600 om året måste anmäla detta till det amerikanska skatteverket IRS. En byråkratiskt och administrativ mardröm, bortsett från den fläkt av 1984 det har. Man kan ju undra vad sådan lagstiftning har att göra i en hälsovårdsreform men ser man Obamacare som socialdemokratiserandet av USA så får det kanske sin förklaring. Nu är dock "mandate 1099" borta.

Längre österut, i Bryssel, så har man med pompa och stått gått ut med Tysklands kapitulation inför PIIGS-länderna. Kapitulationen var inte total, euro-obligationer blir det fortfarande inte men dock massiva stödköp av statspapper av de olika fonderna man inrättat för att hantera skuldproblematiken. Japp, vi ska får kvantitativa lättnader även i Europa, från och med nu kallat QEuro av mig. Hjälp mig nu att lansera begreppet. Något som måste tolkas som ett monumentalt misslyckade för keynesianerna är dock summan som ska avsättas för den så kallade tillväxtpakten: 10 miljarder euro och vad för växelpengar som blir över i den övriga budgeten. Så bankerna får nästan 1000 miljarder men tillväxtpakten bara 10. Det måste ses som en förlust för Frankrikes president Hollande men en monumental seger för PIIGS-länderna och framför allt för de banker som nu inte riskerar sina pengar. Eller snarast gjorde en fin vinst när marknaden öppnade i morse då räntorna störtdök, pengar de kan återinvestera i den hundraprocentigt riskfria QEuro-handeln. Weimar känns allt närmare i vårt integrerade Europa...

Rör vi oss ännu lite längre österut kommer vi till den tredje staden där man med pompa och stått svurit in en kandidat från Muslimska brödraskapet som president. Nu har vi facit på massmediabevakningen av den arabiska våren och som väntat var den en massiv lögn. Man la antagligen alla klutar till för att skaka fram liberaler och vänsterfolk till TV-intervjuerna men i valbåsets avskildhet visade det sig att egyptierna var islamister. Hos BBC har den eftertankens kranka blekhet tydligen resulterat i någon form av självrannsakan. Man kan ju hoppas att svensk media följer deras exempel, även om jag tror att man kommer göra allt i sin makt för att försöka visa på att valresultatet inte speglar de egyptiska befolkningens egentliga åsikter. Man har ju med viss framgång lyckas sälja idéen om att Hamas valframgångar mer beror på al-Fatahs korruption och vanstyre än Hamas egen politik.

Vi får se när även Libyen väljer in islamister i regeringen, då är den nordafrikanska islamist-trojkan komplett: Tunisien, Egypten och Libyen. I Algeriet vann de för länge sedan men det passade ju inte så militären kastade in landet i ett två decennier långt inbördeskrig och nu härskar den gamla befrielsearmén med vad jag förstår stora eftergifter till islamisterna. Vi se hur länge det håller.

Så här står vi: USA blir socialdemokrater, EFSF blir The Fed och Nordafrika blir Afghanistan. Inget är som det brukade vara...

Faller en, falleralla...

Slovenien kanske måste söka EU-stöd. I en inte alltför mångordig notis i SvD Näringsliv tas detta scenario upp utan mer förklaring än att om den politiska eliten i landet inte lyckas kringskära möjligheterna till direktdemokrati så kommer tiggarmössan fram.

Hur blev det så här? Att land efter land måste låna pengar av andra, som lånar ut pengar de måste låna av andra, som lånar...ja, ni fattar. Förklaringen är naturligtvis ganska enkel: man har skapat ett artificiellt ekosystem där vargen är ansvarig för hjortens välbefinnande och vice versa. I en normal (vad är normalt längre?) ekonomi hade Greklands problem inte blivit deras handelspartners problem utan tvärtom. Istället för att behöva hosta upp surt förvärvade skatte-euros för att rädda den grekiska statens budget, i realiteten europeiska bankers balansräkning, så hade man kunnat använda sina pengar till att köpa grekiska produkter billigare när Grekland tvingats devalvera, frivilligt eller genom att valutans marknadsvärde sjunker.

Naturligtvis hade detta inneburit en recession för Grekland och kanske ganska svåra omständigheter men å andra sidan hade situationen aldrig kunnat gå så här långt om Grekland var en enskild ekonomi och inte en del av De Sjutton. Så långt så att folk går och begår självmord i protest på centrala torg i Athen är tämligen säkert på att det inte skulle gå. Framför allt så hade ett splittrat Europa inte haft så många incentiv för politiker att ljuga och manipulera ekonomin. Politiker är av naturen lögnare, hela affärsmodellen bygger på fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd. Ett lysande exempel från vårt eget land är den av borgarna så starkt kritiserade massarbetslösheten som vänstertrojkan lämnade efter sig, hur gick det med den? Naturligtvis framkallar sådant protester från inbitna borgerliga väljare men som sagt: "fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd" 

I ett splittrat Europa hade Grekland aldrig kunnat gå ner så i skuldträsket ens om de hade försökt, för långivare hade tittat på siffrorna och inte bara på livlinan till Bryssel. Det är den som har gjort att de södra ekonomierna har kunnat bygga upp sådana fantastiska kreditnotor, inget annat. Billiga krediter tack vare ECB och den ömsesidiga solidariteten mellan euroländerna har låtit de stygga småbröderna i söder leva loppan på ett sätt som annars har varit omöjligt.

Den här inställningen har genomsyrat hela det ekonomiska livet i Europa. Jag var med om en festlig episod häromsistens när jag i ett studieförbunds regi gick en förberedande kvällskurs för att bli god man. Som god man har man ansvaret för att förvalta mycket utsatta människor kapital och då måste man så klart vara väldigt försiktig. Ändå så måste systemet vara hanterbart, så ett visst mått av frihet har den gode mannen, till exempel får h*n sälja aktier på eget bevåg men det krävs överförmyndarens tillstånd för att köpa aktier. En annan sak som man kan göra utan någon annans godkännande som god man eller förvaltare är att köpa statsobligationer. De är nämligen säkra. Eller "säkra" kanske jag skulle skriva... Jag reagerade naturligtvis när föreläsaren sa att "värdepapper garanterade av en suverän stat" kunde handlas utan någon form av kontroll och frågade om det hade varit OK om jag hade placerat huvudmannens pengar i grekiska statspapper och nu suttit med hälften kvar eller vad nu nerskrivningen slutade på. Hon kliade sig i huvudet och medgav att så var fallet. Lagstiftningen var inte så snabb på det här området och enligt rådande lagar hade förfarandet varit helt OK.

Ett lysande exempel på hur hela systemet förväntar sig att konkurrenterna ska bry sig om varandra. Problemet är solidariteten sjunger på sista versen i EU. Nu måste vi antingen sluta vara skilda aktörer som hjälper varandra eller bli en enhet, på gott och ont. Vi EU-skeptiker har ju länge hävdat att det har varit planen hela tiden men billig sprit och att slippa gå till växlingskontoret innan chartern har varit det som drivit svenskens inställning till EU så här långt. Kanske har man vaknat upp och insett att det finns ett Forex-kontor på flygplatsen och att om Systembolagets priser är ett privatekonomiskt problem så dricker man för mycket? Frågan är när om och när övriga EU-medborgare vaknar och inser att det inte är fel på enskilda beslut, processer eller politiker utan att det är systemet som är trasigt.

Moar!

Dessvärre fann jag inte något klipp från Ice Age, där sången sjungs av gamar. Ni fattar nog liknelsen ändå, trots att det illustreras av dinosaurier.

Som bekant är det EU-toppmöte i helgen, en tilldragelse som börjar kännas som en repris på samma gamla TV-serie. Man ska tjata på tyskarna om euro-obligationer, tyskarna ska gå an om ett tätare sammanknutet EU och mängder med löften ska ges och planer ska sjösättas, men framför allt spridas rykten kring. Rykten är ju trots allt det billigaste sättet att få fart på marknaden i önskad riktning. Förmodligen kommer det inget särskilt ur just detta mötet, man har ju redan beslutat om två räddningsfonder, ESM och EFSF. Det sista var jag tvungen att googla för att få rätt på bokstavsföljden. Det finns tusentals EU-förkortningar numera och för att banka in varumärket börjar alla på "E". Dessa två fonder ska genom att låna mer pengar till överskuldsatta stater för att fixa skuldkrisen i dessa. God dag, yxskaft. Fast den märkligaste aspekten är ändå att drygt 16% av fondernas medel kommer från länder som har fått eller snart ska få räddningspaket av olika slag. Hjälp till självhjälp?

Nå, inlägget skulle inte handla om femtioelfte toppmötet, till gagn för ingen förutom de lokala cateringföretagen, utan om ett guldkorn jag fann i SvD Näringsliv sent igår kväll. Nordeas chefsstrateg Henrik Lundin har intervjuats lite kortfattat om vad han tror skulle kunna lugna den spända marknadssituationen. 

 "Det krävs högre belopp för att lugna marknaden är min bedömning. Det är först då vi kommer att få se dramatiska förändringar på räntorna...Vill man säkerställa att de skulderna (alla PIIGS-skulder som förfaller de närmaste 4 åren/min anm.) kan betalas så saknas det drygt 400 miljarder euro i krisfonderna. Det är det som oroar just nu. Skulle man utvidga fonderna med motsvarande belopp närmar man sig en nivå som marknaden skulle kunna godkänna"

Så om vi skjuter till endast 2 700 miljarder svenska kronor så lugnar sig marknaden igen. Men vad händer när marknaden har gjort det då? Jo, då kommer vi "att får se dramatiska förändringar på räntorna". Med andra ord, aktörer med gediget register hos Kronofogden kommer återigen att få låna på samma villkor som familjen Wallenberg. Gudarna ska veta att de behöver den kreditvärdigheten eftersom de måste låna ihop 16% av de två enorma stödfondernas kapital.  Enbart Spanien, som ju inte har tillgång till de finansiella marknaderna längre, förväntas  ha hostat upp 83 miljarder euro till nästa månad för sitt deltagande i ESM, samt att man har har gjort utfästelser för ungefär 145 miljarder euro till ESFS. 

Men man måste ju inte pungslå sina redan skuldsatta medlemmar för att få ihop pengarna, man kan ju alltid sälja obligationer och på så sätt finansiera kalaset. Hur har det gått då? Tja, sådär får man väl säga. Till en början gick det OK, med asiatiska köpare som dock snabbt tappade intresset. Det visade sig dock vid senare obligationsauktioner att ESFS var tvunget att köpa sina egna obligationer. Pyramidspelet är nu ett metapyramidspel. Ska vi se om vi lyckas fånga absurditeten i en mening?

Konkursmässiga länder går i borgen för en fond som finansieras genom att köpa sina egna obligationer. 

Så om fondens borgenärer inte kan betala sina skulder rycker stödfonden ut med pengar som de har lånat av sig självt med sina skuldsatta medlemmar som garanter. Så vem får dra lasset om ESFS inte betalar sina skulder? Vem är gäldenär och vem är borgenär? Ärligt talat så känns det som om jag har tittat för långt ner i kaninhålet. 

I väntans tider

Zerohedge skrev idag att en nergradering väntar spanska banker i dag efter stängning. Uppgift kommer från den spanska tidningen Expansion, en slags spansk Fiancial Times. Anledningen till att den dröjer är väl att berörda banker i detta nu ber för sina liv över telefon till New York.

Beslutet var kanske inte chockerande med tanke på att det handlar om samma banker som kom med tiggarmössan i hand till sitt insolventa finansdepartement, som i sin tur fick gå vidare med tiggarmössan.  Man kan inte be om 62 miljarder euro och förvänta sig att få behålla sin kreditstatus.

Kreditstatus och kreditstatus förresten, spanska banker har i princip varit utestängda från kreditmarknaden sedan i påskas, allt enligt Expansion., och även det är naturligt. Sitter man med upp emot 10% dåliga bostadslån mitt i en fortfarande kraschande bostadsmarknad har man ett mycket dåligt utgångsläge. I praktiken betyder nergraderingen ingenting för spanska bankers tillgång till krediter, man kan liksom inte få låna mindre pengar än noll.

Dock kan det mottas en hel del obehagliga "margin calls" i morgon runt om i Spanien, när befintliga borgenärer vill ha mer säkerheter för lånen. Det är väl rimligt att anta att det borde vara rätt ont om säkerheter efter två rundor LTRO på sammanlagt 1000 miljarder euro. Allt som inte satt fastspikat sitter väl på ECBs balansräkning tills vidare.

Man kan ju undra vad detta kommer göra för spanska bankers kapitalbehov, som man till den nätta kostnaden av två miljoner euro spikade till max 62 miljarder euro. Det borde ju behövas mer än så om nergraderingen försöker spegla verkligeheten och jag skulle tro att man når taket på 100 miljarder fortare än vad man egentligen hade tänkt sig. För att man skulle nå det och lite till var det nog ingen som inte trodde. Man tog höjd för marknadens skulle men det var nog mest en charad.

I Spanien finns det givetvis ingen självinsikt överhuvudtaget. Spekulerare "attackerar" Spanien och marknaden försöker göra sig rik på spanjorernas bekostnad låter det i spansk media, från vänster till höger på det politiska spektrat. Att man själva promenerade rakt in i det genom att med banker och politikers hjälp blåsa upp en surrealistiskt stor bostadsbubbla är inget man vill kännas vid. Politikerna och bankerna blåste upp den, inte medborgarna.

Hur det än är med den saken så kommer alla tre parterna få betala priset. Zapateros socialistregering fick betala förra året, bankerna i år medan medborgarna har lidit i fyra år och förmodligen kommer att få lida i många till.

Uppdatering: Nu kom rapporten, nästan två timmar efter att New York-börsen hade stängt. Skulle tippa på att det kohandlades in i det sista. 
Rapporten är en absolut katastrof för de flesta spanska banker utom ett par få,  till exempel Banco Santander. Detta på grund av något ljushuvud på banken kom ihåg detta med att inte lägga alla ägg i en korg. Rapporten bådar inte gott för framtiden då den i stort sett baserade sig på bankernas exponering mot kommersiella fastigheter, en tickande bomb i den snabbt försämrade spanska ekonomin. Det är inte en avlägsen gissning att alla kommer ha en sämre "rating" om ett år, i alla fall de som inte har blivit nationaliserade då. En annan tungt vägande faktor var den spanska statens kreditbetyg, då många banker har stark exponering mot staten. Förmodligen gjorde LTRO bara den situationen värre.

Låt aldrig en kris gå till spillo

De flesta av oss som är tveksamma till EU och ett tätare samarbete mellan staterna i unionen går med knytnäven hårt knuten i fickan. Förvisso finns det rörelser på båda politiska flankerna för den som är intresserad men de senaste åren har dessa inte direkt attraherat några mängder av människor. Ett undantag torde vara Sverigedemokraterna, även om det kanske inte är EU-motståndet som är det främsta dragplåstret i den rörelsen.

De EU-vänliga krafterna vilar dock inte på lagrarna, inte minst inom EU-administrationen. Det klart, de får ju betalt för att stärka sin egen makt. Nu cirkulerar det ett rykte i media att EUs främsta ledare, Mario Draghi, Jose Manuel Barroso,  Herman "Wet Rag" van Rumphoy och Jean-Claude "When it becomes serious, you have to lie" Juncker har slagit sina huvuden ihop och författat ett 10-15 sidor långt dokument med riktlinjer för en framtida europeisk bankunion. 


Naturligtvis är dokumentet en orgie i överstatlighet enligt de uppgifter som har läckt ut: en europeisk bankmyndighet, gemensam insättnignsgarati men det bästa av allt är ändå att man vill garantera demokrati om länderna väljer att ge upp suveränitet till förmån för EU. Givetvis bör allt vara genomfört inom ett år. Bråttom är det alltid i EU, Gud förbjude att folk får tid att tänka igenom vansinnigheterna.


Vår egen finansminister var givetvis inte heller sen på bollen utan försöker visa hög svansföring i media. Naturligtvis är detta bara snack från finansministerns sida. "Förslaget om en bankunion är ännu mycket vagt och Sverige måste veta betydligt mer innan man kan ha en ståndpunkt" hävdar han och det ska var underförstått att Sverige minsann kan komma att sätta sig på tvären. Givetvis kommer han med mycket små förbehåll att acceptera en bankunion så fort han kan hävda inför väljarna att förslaget är mer specificerat.
Vad som dock är intressant är hans krav på mer likviditet från ECB. 1000 miljarder LTRO räcker tydligen inte på långa vägar och man undrar ju om det han egentligen kräver är att ECB finansierar PIIGS-ländernas obligationköp. Redan på de här nivåerna finns det ju anledning att tro att ECB kommer att rulla LTRO-skulderna framför sig för evigt. Hur ser det ut när bankerna är skyldiga fem, tio, tjugo gånger så mycket? 


Det är ju inte utan att man tänker på Weimar-republiken när man hör dessa eviga krav på likviditet. 

Läget i Spanien är mycket värre än vad folk tror

Spanien har anlitat oberoende konsulter för att utreda det spanska banksystemets kapitalbehov. Att det är Spanien, eller snarare Banco de España, den forna centralbanken, som har betalat för rapporten märks tydligt i resultatet.

Som bästa scenario anger konsultfirmorna Oliver Wyman och Roland Berger att det spanska banksystemet behöver mellan 16 och 25 miljarder euro, i värsta fall upp mot 62 miljarder euro. Naturligtvis kontrasterar detta skarpt mot de 100 miljarder som man hastigt och lustigt beslöt om på en telefonkonferens mellan de 17 euroländernas finansministrar. I realiteten borde man kanske tala om de sex som har något att komma med, för PIIGS-länderna, Cypern och de mindre euroländerna kan ingalunda rädda någon alls: Tyskland, Frankrike, Belgien, Österrike, Finland och Nederländerna bestämde att pytsa upp pengar för att rädda spanska banker.

Att skicka denna dubbeldos lugn till marknaden, först ett väl tilltaget räddningspaket och sedan ett konstaterat mindre behov, kostade den två miljoner euro i konsultavgifter enligt spansk media. Inte illa betalat för en uppgift som med allra största säkerhet kommer att visa sig lika tillförlitlig som vilken siffra siffra som helst, gripen rakt ur luften. Jag tänker osökt på de investerande aporna på Skansen...

Nu har SvD valt att dyka ner i realiteten bakom alla siffrorna och rubrikerna: "Spanien: Botten inte nådd". På gatan i Spanien är läget allt mer desperat. Detta har jag mången gången fått höra själv av vänner där nere. Jag vet att man är alltid ansvarig för sina egna handlingar och man kan aldrig skylla på någon annan.

Men det gäller även banker. Inte bara har bankerna varit med och finansierat monstruösa projekt som Seseña, man har även gjort det i liten skala. Jag vet fall i Spanien där arbetare har lånat miljonbelopp (i svenska kronor) för att köpa osäljbara fuskbyggen för att bosätta sig tio mil från sin arbetsplats. Att bensinkostnaden slukar 25% av hushållets inkomster borde få en normalt funtad banktjänsteman att reagera men inte i fastighetsboomens Spanien. Fartblind är bara förnamnet.

Men nu sitter spanska banker där med sina dåliga lån, en del av lånestocken som näppeligen lär minska de närmaste åren i takt med att allt fler blir arbetslösa. Inte heller lär värdena öka på den spanska bostadsmarknaden utan tvärtom: i takt med att spanska banker desperat försöker sälja av sina enorma innehav av tomma bostäder så sjunker priserna ännu mer.

Men problemen slutar inte där. Det pågår i det tysta en "bank run"i södra Europa, möjligtvis är det egentligen det som har framkallat kapitalbehoven hos spanska banker. SvD krönikör Per Lindvall skrev för tre veckor sedan: "Under första kvartalet plockades knappt 100 miljarder euro, motsvarande en knapp tiondel av landets BNP ut ur de spanska bankerna. Det finns inget som talar för att denna trend har brutits under det andra kvartalet utan snarare lär den ha accelererat."

100 miljarder euro, var känner jag igen den siffran ifrån? Faktum är att spanjorerna har insett att bankerna inte är våra vänner och har börjat ta kontroll över sina besparingar. Faktum är att bankbok är fortfarande väldigt populärt i Spanien, särskilt efter en lång rad skandaler med alternativa investeringar med Forum Filatelico (länk endast på spanska dessvärre) som värsta exempel.

Undrar när den svenska bankanstormningen börjar och vart pengarna tar vägen? Aktiemarknaden dräneras på kapital i långsam takt men det verkar vara till förmån för bankboken. Att investera i fastigheter är svårt i bubblans Sverige, då priserna är minst sagt sinnessjuka. Guld och silver är i en fallande trend. Svensken är något av Europas mest kontanthatande medborgare.

Allt detta taget med i beräkningen tror jag fortfarande på reala tillgångar. Kan du ta på det är det bra, är det en siffra på en skärm ska du vara lite mer orolig.

Som en tjuv om natten

Moody´s, en av dessa idag så hatade ratingfirmorna, sänkte idag kreditbetygen för ett antal banker. Som vanligt passade kom rapporten efter börsen hade stängt. Någonstans i ingressen skulle jag länkat direkt till rapporten men Moody´s hemsida verkar vara överbelastade för tillfället. Det blir kanske så när en hel finansvärld tittar på samma hemsida samtidigt.

Mest iögonfallande är nedgraderingen av Morgan Stanley, som nedgraderades med två steg. Men de var inte ensamma och ett antal europeiska banker, som Credit Agricole, BNP PAribas och Deutsche Bank, fick också se sina kreditbetyg sjunka.

Detta med kreditbetyg har ju varit en het potatis. EU vill ju helst slippa dem helt och hållet, trots att de tre stora (Fitch, Moodys och S&P) faktiskt ganska länge har underlättat PIIGS-ländernas finansiering genom att helt enkelt inte sköta sitt jobb. Men precis som i USA passar ju kreditvärderingarna utmärkt så länge de ger utrymme för staten att skuldsätta sig ännu mer. Det är inte lika roligt när värderingen blir ett hinder...

Men kreditinstitutens underlåtenhet att granska ordentligt är på intet sätt ny. Jag googlade runt lite på nätet och hittade den här pärlan på Affärlsvärldens hemsida. Där kan man läsa om hur redan i slutet på nittiotalet var samma firmor i blåsväder för senfärdighet och "ketchupeffekt". När de väl upptäcker hur illa det är ställt går det undan.

Nu ska man kanske inte dra för stora växlar på det. Givetvis måste dessa firmor vara försiktiga och ingen är immun mot rena lögner. Det är ändå intressant att notera hur dessa firmor gång efter annan lyckas återfå investerarnas förtroende. Alla minns väl finanskraschen 2008 och hur värdepapper och banker som ena veckan hade haft högsta betyg plötsligt var mer eller mindre värdelösa.

Man skulle ju tycka att om något så borde det sporra våra politiker att tvinga fram bättre och exaktare kreditvärderingar från dessa firmor, att det skulle säga "Vill ni fortsätta så får ni göra ett bättre jobb". Har det gjort det då? Nej, istället vill EU förbjuda eller åtminstone kraftigt kringskära institutens verksamhet. 

Det verkar inte som att det är så festligt när verkligeheten hinner ikapp.

Någonstans måste man börja...

Hej och välkommen till en nystartad blogg om vansinnet som kallas ekonomi. Här kommer jag att dela med mig av mina tankar, andras tankar samt kommentarer om nyheter, främst ekonomi.

Anledningen till att jag startade den här bloggen är att jag dagligen ser gammelmedia förvanska sanningen och presentera en bild av sakernas tillstånd som inte överensstämmer med min. Jag kanske inte alltid kommer att ha rätt men jag kommer i alla fall sällan att hålla med pappersdrakarna.