Ojoj, vilken dag det har varit i världspolitiken! Igår valde USAs högsta domstol, konstitutionsdomstolen, att tycka att det visst är förenligt med den amerikanska konstitutionen att tvinga medborgarna att konsumera produkten sjukvårdsförsäkring. Detta eftersom de som inte gör det blir straffbeskattade av staten, alltså ligger tvångsmomentet inte i köpet av försäkring utan i en ny skatt och sådana är alltid konstitutionella. Det var kanske bara väntat, det är ju ändå samma institution som en gång i tiden ansåg att slaveri var förenligt med den amerikanska konstitutionen.
Men man ska inte lura sig själv att tro att detta innebär någon allmän sjukvård. Nej, detta innebär en konstlad försäkringsmarknad som alla aktörer tvingas in i mot sin vilja. Stora delar av befolkningen är motståndare mot påtvingade försäkringar och försäkringsbolagen kan inte längre säga nej till kunder. Ungefär 4 miljoner amerikaner förväntas att inte köpa någon försäkring och därmed göra sig själva till brottslingar och bli straff-beskattade.
Men visst finns det ljusglimtar, även om de handlar om det som inte skedde. När mastodont-lagstiftning som den här ska igenom så passar många på att klämma in något lite eget, så även i fallet med Obamacare. Jag tänker på "mandate 1099", den delen av lagen som tvingar alla som säljer produkter för mer än $600 om året måste anmäla detta till det amerikanska skatteverket IRS. En byråkratiskt och administrativ mardröm, bortsett från den fläkt av 1984 det har. Man kan ju undra vad sådan lagstiftning har att göra i en hälsovårdsreform men ser man Obamacare som socialdemokratiserandet av USA så får det kanske sin förklaring. Nu är dock "mandate 1099" borta.
Längre österut, i Bryssel, så har man med pompa och stått gått ut med Tysklands kapitulation inför PIIGS-länderna. Kapitulationen var inte total, euro-obligationer blir det fortfarande inte men dock massiva stödköp av statspapper av de olika fonderna man inrättat för att hantera skuldproblematiken. Japp, vi ska får kvantitativa lättnader även i Europa, från och med nu kallat QEuro av mig. Hjälp mig nu att lansera begreppet. Något som måste tolkas som ett monumentalt misslyckade för keynesianerna är dock summan som ska avsättas för den så kallade tillväxtpakten: 10 miljarder euro och vad för växelpengar som blir över i den övriga budgeten. Så bankerna får nästan 1000 miljarder men tillväxtpakten bara 10. Det måste ses som en förlust för Frankrikes president Hollande men en monumental seger för PIIGS-länderna och framför allt för de banker som nu inte riskerar sina pengar. Eller snarast gjorde en fin vinst när marknaden öppnade i morse då räntorna störtdök, pengar de kan återinvestera i den hundraprocentigt riskfria QEuro-handeln. Weimar känns allt närmare i vårt integrerade Europa...
Rör vi oss ännu lite längre österut kommer vi till den tredje staden där man med pompa och stått svurit in en kandidat från Muslimska brödraskapet som president. Nu har vi facit på massmediabevakningen av den arabiska våren och som väntat var den en massiv lögn. Man la antagligen alla klutar till för att skaka fram liberaler och vänsterfolk till TV-intervjuerna men i valbåsets avskildhet visade det sig att egyptierna var islamister. Hos BBC har den eftertankens kranka blekhet tydligen resulterat i någon form av självrannsakan. Man kan ju hoppas att svensk media följer deras exempel, även om jag tror att man kommer göra allt i sin makt för att försöka visa på att valresultatet inte speglar de egyptiska befolkningens egentliga åsikter. Man har ju med viss framgång lyckas sälja idéen om att Hamas valframgångar mer beror på al-Fatahs korruption och vanstyre än Hamas egen politik.
Vi får se när även Libyen väljer in islamister i regeringen, då är den nordafrikanska islamist-trojkan komplett: Tunisien, Egypten och Libyen. I Algeriet vann de för länge sedan men det passade ju inte så militären kastade in landet i ett två decennier långt inbördeskrig och nu härskar den gamla befrielsearmén med vad jag förstår stora eftergifter till islamisterna. Vi se hur länge det håller.
Så här står vi: USA blir socialdemokrater, EFSF blir The Fed och Nordafrika blir Afghanistan. Inget är som det brukade vara...
fredag 29 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Faller en, falleralla...
Slovenien kanske måste söka EU-stöd. I en inte alltför mångordig notis i SvD Näringsliv tas detta scenario upp utan mer förklaring än att om den politiska eliten i landet inte lyckas kringskära möjligheterna till direktdemokrati så kommer tiggarmössan fram.
Hur blev det så här? Att land efter land måste låna pengar av andra, som lånar ut pengar de måste låna av andra, som lånar...ja, ni fattar. Förklaringen är naturligtvis ganska enkel: man har skapat ett artificiellt ekosystem där vargen är ansvarig för hjortens välbefinnande och vice versa. I en normal (vad är normalt längre?) ekonomi hade Greklands problem inte blivit deras handelspartners problem utan tvärtom. Istället för att behöva hosta upp surt förvärvade skatte-euros för att rädda den grekiska statens budget, i realiteten europeiska bankers balansräkning, så hade man kunnat använda sina pengar till att köpa grekiska produkter billigare när Grekland tvingats devalvera, frivilligt eller genom att valutans marknadsvärde sjunker.
Naturligtvis hade detta inneburit en recession för Grekland och kanske ganska svåra omständigheter men å andra sidan hade situationen aldrig kunnat gå så här långt om Grekland var en enskild ekonomi och inte en del av De Sjutton. Så långt så att folk går och begår självmord i protest på centrala torg i Athen är tämligen säkert på att det inte skulle gå. Framför allt så hade ett splittrat Europa inte haft så många incentiv för politiker att ljuga och manipulera ekonomin. Politiker är av naturen lögnare, hela affärsmodellen bygger på fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd. Ett lysande exempel från vårt eget land är den av borgarna så starkt kritiserade massarbetslösheten som vänstertrojkan lämnade efter sig, hur gick det med den? Naturligtvis framkallar sådant protester från inbitna borgerliga väljare men som sagt: "fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd"
I ett splittrat Europa hade Grekland aldrig kunnat gå ner så i skuldträsket ens om de hade försökt, för långivare hade tittat på siffrorna och inte bara på livlinan till Bryssel. Det är den som har gjort att de södra ekonomierna har kunnat bygga upp sådana fantastiska kreditnotor, inget annat. Billiga krediter tack vare ECB och den ömsesidiga solidariteten mellan euroländerna har låtit de stygga småbröderna i söder leva loppan på ett sätt som annars har varit omöjligt.
Den här inställningen har genomsyrat hela det ekonomiska livet i Europa. Jag var med om en festlig episod häromsistens när jag i ett studieförbunds regi gick en förberedande kvällskurs för att bli god man. Som god man har man ansvaret för att förvalta mycket utsatta människor kapital och då måste man så klart vara väldigt försiktig. Ändå så måste systemet vara hanterbart, så ett visst mått av frihet har den gode mannen, till exempel får h*n sälja aktier på eget bevåg men det krävs överförmyndarens tillstånd för att köpa aktier. En annan sak som man kan göra utan någon annans godkännande som god man eller förvaltare är att köpa statsobligationer. De är nämligen säkra. Eller "säkra" kanske jag skulle skriva... Jag reagerade naturligtvis när föreläsaren sa att "värdepapper garanterade av en suverän stat" kunde handlas utan någon form av kontroll och frågade om det hade varit OK om jag hade placerat huvudmannens pengar i grekiska statspapper och nu suttit med hälften kvar eller vad nu nerskrivningen slutade på. Hon kliade sig i huvudet och medgav att så var fallet. Lagstiftningen var inte så snabb på det här området och enligt rådande lagar hade förfarandet varit helt OK.
Ett lysande exempel på hur hela systemet förväntar sig att konkurrenterna ska bry sig om varandra. Problemet är solidariteten sjunger på sista versen i EU. Nu måste vi antingen sluta vara skilda aktörer som hjälper varandra eller bli en enhet, på gott och ont. Vi EU-skeptiker har ju länge hävdat att det har varit planen hela tiden men billig sprit och att slippa gå till växlingskontoret innan chartern har varit det som drivit svenskens inställning till EU så här långt. Kanske har man vaknat upp och insett att det finns ett Forex-kontor på flygplatsen och att om Systembolagets priser är ett privatekonomiskt problem så dricker man för mycket? Frågan är när om och när övriga EU-medborgare vaknar och inser att det inte är fel på enskilda beslut, processer eller politiker utan att det är systemet som är trasigt.
Hur blev det så här? Att land efter land måste låna pengar av andra, som lånar ut pengar de måste låna av andra, som lånar...ja, ni fattar. Förklaringen är naturligtvis ganska enkel: man har skapat ett artificiellt ekosystem där vargen är ansvarig för hjortens välbefinnande och vice versa. I en normal (vad är normalt längre?) ekonomi hade Greklands problem inte blivit deras handelspartners problem utan tvärtom. Istället för att behöva hosta upp surt förvärvade skatte-euros för att rädda den grekiska statens budget, i realiteten europeiska bankers balansräkning, så hade man kunnat använda sina pengar till att köpa grekiska produkter billigare när Grekland tvingats devalvera, frivilligt eller genom att valutans marknadsvärde sjunker.
Naturligtvis hade detta inneburit en recession för Grekland och kanske ganska svåra omständigheter men å andra sidan hade situationen aldrig kunnat gå så här långt om Grekland var en enskild ekonomi och inte en del av De Sjutton. Så långt så att folk går och begår självmord i protest på centrala torg i Athen är tämligen säkert på att det inte skulle gå. Framför allt så hade ett splittrat Europa inte haft så många incentiv för politiker att ljuga och manipulera ekonomin. Politiker är av naturen lögnare, hela affärsmodellen bygger på fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd. Ett lysande exempel från vårt eget land är den av borgarna så starkt kritiserade massarbetslösheten som vänstertrojkan lämnade efter sig, hur gick det med den? Naturligtvis framkallar sådant protester från inbitna borgerliga väljare men som sagt: "fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd"
I ett splittrat Europa hade Grekland aldrig kunnat gå ner så i skuldträsket ens om de hade försökt, för långivare hade tittat på siffrorna och inte bara på livlinan till Bryssel. Det är den som har gjort att de södra ekonomierna har kunnat bygga upp sådana fantastiska kreditnotor, inget annat. Billiga krediter tack vare ECB och den ömsesidiga solidariteten mellan euroländerna har låtit de stygga småbröderna i söder leva loppan på ett sätt som annars har varit omöjligt.
Den här inställningen har genomsyrat hela det ekonomiska livet i Europa. Jag var med om en festlig episod häromsistens när jag i ett studieförbunds regi gick en förberedande kvällskurs för att bli god man. Som god man har man ansvaret för att förvalta mycket utsatta människor kapital och då måste man så klart vara väldigt försiktig. Ändå så måste systemet vara hanterbart, så ett visst mått av frihet har den gode mannen, till exempel får h*n sälja aktier på eget bevåg men det krävs överförmyndarens tillstånd för att köpa aktier. En annan sak som man kan göra utan någon annans godkännande som god man eller förvaltare är att köpa statsobligationer. De är nämligen säkra. Eller "säkra" kanske jag skulle skriva... Jag reagerade naturligtvis när föreläsaren sa att "värdepapper garanterade av en suverän stat" kunde handlas utan någon form av kontroll och frågade om det hade varit OK om jag hade placerat huvudmannens pengar i grekiska statspapper och nu suttit med hälften kvar eller vad nu nerskrivningen slutade på. Hon kliade sig i huvudet och medgav att så var fallet. Lagstiftningen var inte så snabb på det här området och enligt rådande lagar hade förfarandet varit helt OK.
Ett lysande exempel på hur hela systemet förväntar sig att konkurrenterna ska bry sig om varandra. Problemet är solidariteten sjunger på sista versen i EU. Nu måste vi antingen sluta vara skilda aktörer som hjälper varandra eller bli en enhet, på gott och ont. Vi EU-skeptiker har ju länge hävdat att det har varit planen hela tiden men billig sprit och att slippa gå till växlingskontoret innan chartern har varit det som drivit svenskens inställning till EU så här långt. Kanske har man vaknat upp och insett att det finns ett Forex-kontor på flygplatsen och att om Systembolagets priser är ett privatekonomiskt problem så dricker man för mycket? Frågan är när om och när övriga EU-medborgare vaknar och inser att det inte är fel på enskilda beslut, processer eller politiker utan att det är systemet som är trasigt.
onsdag 27 juni 2012
Moar!
Dessvärre fann jag inte något klipp från Ice Age, där sången sjungs av gamar. Ni fattar nog liknelsen ändå, trots att det illustreras av dinosaurier.
Som bekant är det EU-toppmöte i helgen, en tilldragelse som börjar kännas som en repris på samma gamla TV-serie. Man ska tjata på tyskarna om euro-obligationer, tyskarna ska gå an om ett tätare sammanknutet EU och mängder med löften ska ges och planer ska sjösättas, men framför allt spridas rykten kring. Rykten är ju trots allt det billigaste sättet att få fart på marknaden i önskad riktning. Förmodligen kommer det inget särskilt ur just detta mötet, man har ju redan beslutat om två räddningsfonder, ESM och EFSF. Det sista var jag tvungen att googla för att få rätt på bokstavsföljden. Det finns tusentals EU-förkortningar numera och för att banka in varumärket börjar alla på "E". Dessa två fonder ska genom att låna mer pengar till överskuldsatta stater för att fixa skuldkrisen i dessa. God dag, yxskaft. Fast den märkligaste aspekten är ändå att drygt 16% av fondernas medel kommer från länder som har fått eller snart ska få räddningspaket av olika slag. Hjälp till självhjälp?
Nå, inlägget skulle inte handla om femtioelfte toppmötet, till gagn för ingen förutom de lokala cateringföretagen, utan om ett guldkorn jag fann i SvD Näringsliv sent igår kväll. Nordeas chefsstrateg Henrik Lundin har intervjuats lite kortfattat om vad han tror skulle kunna lugna den spända marknadssituationen.
"Det krävs högre belopp för att lugna marknaden är min bedömning. Det är först då vi kommer att få se dramatiska förändringar på räntorna...Vill man säkerställa att de skulderna (alla PIIGS-skulder som förfaller de närmaste 4 åren/min anm.) kan betalas så saknas det drygt 400 miljarder euro i krisfonderna. Det är det som oroar just nu. Skulle man utvidga fonderna med motsvarande belopp närmar man sig en nivå som marknaden skulle kunna godkänna"
Så om vi skjuter till endast 2 700 miljarder svenska kronor så lugnar sig marknaden igen. Men vad händer när marknaden har gjort det då? Jo, då kommer vi "att får se dramatiska förändringar på räntorna". Med andra ord, aktörer med gediget register hos Kronofogden kommer återigen att få låna på samma villkor som familjen Wallenberg. Gudarna ska veta att de behöver den kreditvärdigheten eftersom de måste låna ihop 16% av de två enorma stödfondernas kapital. Enbart Spanien, som ju inte har tillgång till de finansiella marknaderna längre, förväntas ha hostat upp 83 miljarder euro till nästa månad för sitt deltagande i ESM, samt att man har har gjort utfästelser för ungefär 145 miljarder euro till ESFS.
Men man måste ju inte pungslå sina redan skuldsatta medlemmar för att få ihop pengarna, man kan ju alltid sälja obligationer och på så sätt finansiera kalaset. Hur har det gått då? Tja, sådär får man väl säga. Till en början gick det OK, med asiatiska köpare som dock snabbt tappade intresset. Det visade sig dock vid senare obligationsauktioner att ESFS var tvunget att köpa sina egna obligationer. Pyramidspelet är nu ett metapyramidspel. Ska vi se om vi lyckas fånga absurditeten i en mening?
Konkursmässiga länder går i borgen för en fond som finansieras genom att köpa sina egna obligationer.
Så om fondens borgenärer inte kan betala sina skulder rycker stödfonden ut med pengar som de har lånat av sig självt med sina skuldsatta medlemmar som garanter. Så vem får dra lasset om ESFS inte betalar sina skulder? Vem är gäldenär och vem är borgenär? Ärligt talat så känns det som om jag har tittat för långt ner i kaninhålet.
måndag 25 juni 2012
I väntans tider
Zerohedge skrev idag att en nergradering väntar spanska banker i dag efter stängning. Uppgift kommer från den spanska tidningen Expansion, en slags spansk Fiancial Times. Anledningen till att den dröjer är väl att berörda banker i detta nu ber för sina liv över telefon till New York.
Beslutet var kanske inte chockerande med tanke på att det handlar om samma banker som kom med tiggarmössan i hand till sitt insolventa finansdepartement, som i sin tur fick gå vidare med tiggarmössan. Man kan inte be om 62 miljarder euro och förvänta sig att få behålla sin kreditstatus.
Kreditstatus och kreditstatus förresten, spanska banker har i princip varit utestängda från kreditmarknaden sedan i påskas, allt enligt Expansion., och även det är naturligt. Sitter man med upp emot 10% dåliga bostadslån mitt i en fortfarande kraschande bostadsmarknad har man ett mycket dåligt utgångsläge. I praktiken betyder nergraderingen ingenting för spanska bankers tillgång till krediter, man kan liksom inte få låna mindre pengar än noll.
Dock kan det mottas en hel del obehagliga "margin calls" i morgon runt om i Spanien, när befintliga borgenärer vill ha mer säkerheter för lånen. Det är väl rimligt att anta att det borde vara rätt ont om säkerheter efter två rundor LTRO på sammanlagt 1000 miljarder euro. Allt som inte satt fastspikat sitter väl på ECBs balansräkning tills vidare.
Man kan ju undra vad detta kommer göra för spanska bankers kapitalbehov, som man till den nätta kostnaden av två miljoner euro spikade till max 62 miljarder euro. Det borde ju behövas mer än så om nergraderingen försöker spegla verkligeheten och jag skulle tro att man når taket på 100 miljarder fortare än vad man egentligen hade tänkt sig. För att man skulle nå det och lite till var det nog ingen som inte trodde. Man tog höjd för marknadens skulle men det var nog mest en charad.
I Spanien finns det givetvis ingen självinsikt överhuvudtaget. Spekulerare "attackerar" Spanien och marknaden försöker göra sig rik på spanjorernas bekostnad låter det i spansk media, från vänster till höger på det politiska spektrat. Att man själva promenerade rakt in i det genom att med banker och politikers hjälp blåsa upp en surrealistiskt stor bostadsbubbla är inget man vill kännas vid. Politikerna och bankerna blåste upp den, inte medborgarna.
Hur det än är med den saken så kommer alla tre parterna få betala priset. Zapateros socialistregering fick betala förra året, bankerna i år medan medborgarna har lidit i fyra år och förmodligen kommer att få lida i många till.
Uppdatering: Nu kom rapporten, nästan två timmar efter att New York-börsen hade stängt. Skulle tippa på att det kohandlades in i det sista.
Rapporten är en absolut katastrof för de flesta spanska banker utom ett par få, till exempel Banco Santander. Detta på grund av något ljushuvud på banken kom ihåg detta med att inte lägga alla ägg i en korg. Rapporten bådar inte gott för framtiden då den i stort sett baserade sig på bankernas exponering mot kommersiella fastigheter, en tickande bomb i den snabbt försämrade spanska ekonomin. Det är inte en avlägsen gissning att alla kommer ha en sämre "rating" om ett år, i alla fall de som inte har blivit nationaliserade då. En annan tungt vägande faktor var den spanska statens kreditbetyg, då många banker har stark exponering mot staten. Förmodligen gjorde LTRO bara den situationen värre.
Beslutet var kanske inte chockerande med tanke på att det handlar om samma banker som kom med tiggarmössan i hand till sitt insolventa finansdepartement, som i sin tur fick gå vidare med tiggarmössan. Man kan inte be om 62 miljarder euro och förvänta sig att få behålla sin kreditstatus.
Kreditstatus och kreditstatus förresten, spanska banker har i princip varit utestängda från kreditmarknaden sedan i påskas, allt enligt Expansion., och även det är naturligt. Sitter man med upp emot 10% dåliga bostadslån mitt i en fortfarande kraschande bostadsmarknad har man ett mycket dåligt utgångsläge. I praktiken betyder nergraderingen ingenting för spanska bankers tillgång till krediter, man kan liksom inte få låna mindre pengar än noll.
Dock kan det mottas en hel del obehagliga "margin calls" i morgon runt om i Spanien, när befintliga borgenärer vill ha mer säkerheter för lånen. Det är väl rimligt att anta att det borde vara rätt ont om säkerheter efter två rundor LTRO på sammanlagt 1000 miljarder euro. Allt som inte satt fastspikat sitter väl på ECBs balansräkning tills vidare.
Man kan ju undra vad detta kommer göra för spanska bankers kapitalbehov, som man till den nätta kostnaden av två miljoner euro spikade till max 62 miljarder euro. Det borde ju behövas mer än så om nergraderingen försöker spegla verkligeheten och jag skulle tro att man når taket på 100 miljarder fortare än vad man egentligen hade tänkt sig. För att man skulle nå det och lite till var det nog ingen som inte trodde. Man tog höjd för marknadens skulle men det var nog mest en charad.
I Spanien finns det givetvis ingen självinsikt överhuvudtaget. Spekulerare "attackerar" Spanien och marknaden försöker göra sig rik på spanjorernas bekostnad låter det i spansk media, från vänster till höger på det politiska spektrat. Att man själva promenerade rakt in i det genom att med banker och politikers hjälp blåsa upp en surrealistiskt stor bostadsbubbla är inget man vill kännas vid. Politikerna och bankerna blåste upp den, inte medborgarna.
Hur det än är med den saken så kommer alla tre parterna få betala priset. Zapateros socialistregering fick betala förra året, bankerna i år medan medborgarna har lidit i fyra år och förmodligen kommer att få lida i många till.
Uppdatering: Nu kom rapporten, nästan två timmar efter att New York-börsen hade stängt. Skulle tippa på att det kohandlades in i det sista.
Rapporten är en absolut katastrof för de flesta spanska banker utom ett par få, till exempel Banco Santander. Detta på grund av något ljushuvud på banken kom ihåg detta med att inte lägga alla ägg i en korg. Rapporten bådar inte gott för framtiden då den i stort sett baserade sig på bankernas exponering mot kommersiella fastigheter, en tickande bomb i den snabbt försämrade spanska ekonomin. Det är inte en avlägsen gissning att alla kommer ha en sämre "rating" om ett år, i alla fall de som inte har blivit nationaliserade då. En annan tungt vägande faktor var den spanska statens kreditbetyg, då många banker har stark exponering mot staten. Förmodligen gjorde LTRO bara den situationen värre.
Låt aldrig en kris gå till spillo
De flesta av oss som är tveksamma till EU och ett tätare samarbete mellan staterna i unionen går med knytnäven hårt knuten i fickan. Förvisso finns det rörelser på båda politiska flankerna för den som är intresserad men de senaste åren har dessa inte direkt attraherat några mängder av människor. Ett undantag torde vara Sverigedemokraterna, även om det kanske inte är EU-motståndet som är det främsta dragplåstret i den rörelsen.
De EU-vänliga krafterna vilar dock inte på lagrarna, inte minst inom EU-administrationen. Det klart, de får ju betalt för att stärka sin egen makt. Nu cirkulerar det ett rykte i media att EUs främsta ledare, Mario Draghi, Jose Manuel Barroso, Herman "Wet Rag" van Rumphoy och Jean-Claude "When it becomes serious, you have to lie" Juncker har slagit sina huvuden ihop och författat ett 10-15 sidor långt dokument med riktlinjer för en framtida europeisk bankunion.
Naturligtvis är dokumentet en orgie i överstatlighet enligt de uppgifter som har läckt ut: en europeisk bankmyndighet, gemensam insättnignsgarati men det bästa av allt är ändå att man vill garantera demokrati om länderna väljer att ge upp suveränitet till förmån för EU. Givetvis bör allt vara genomfört inom ett år. Bråttom är det alltid i EU, Gud förbjude att folk får tid att tänka igenom vansinnigheterna.
Vår egen finansminister var givetvis inte heller sen på bollen utan försöker visa hög svansföring i media. Naturligtvis är detta bara snack från finansministerns sida. "Förslaget om en bankunion är ännu mycket vagt och Sverige måste veta betydligt mer innan man kan ha en ståndpunkt" hävdar han och det ska var underförstått att Sverige minsann kan komma att sätta sig på tvären. Givetvis kommer han med mycket små förbehåll att acceptera en bankunion så fort han kan hävda inför väljarna att förslaget är mer specificerat.
Vad som dock är intressant är hans krav på mer likviditet från ECB. 1000 miljarder LTRO räcker tydligen inte på långa vägar och man undrar ju om det han egentligen kräver är att ECB finansierar PIIGS-ländernas obligationköp. Redan på de här nivåerna finns det ju anledning att tro att ECB kommer att rulla LTRO-skulderna framför sig för evigt. Hur ser det ut när bankerna är skyldiga fem, tio, tjugo gånger så mycket?
Det är ju inte utan att man tänker på Weimar-republiken när man hör dessa eviga krav på likviditet.
De EU-vänliga krafterna vilar dock inte på lagrarna, inte minst inom EU-administrationen. Det klart, de får ju betalt för att stärka sin egen makt. Nu cirkulerar det ett rykte i media att EUs främsta ledare, Mario Draghi, Jose Manuel Barroso, Herman "Wet Rag" van Rumphoy och Jean-Claude "When it becomes serious, you have to lie" Juncker har slagit sina huvuden ihop och författat ett 10-15 sidor långt dokument med riktlinjer för en framtida europeisk bankunion.
Naturligtvis är dokumentet en orgie i överstatlighet enligt de uppgifter som har läckt ut: en europeisk bankmyndighet, gemensam insättnignsgarati men det bästa av allt är ändå att man vill garantera demokrati om länderna väljer att ge upp suveränitet till förmån för EU. Givetvis bör allt vara genomfört inom ett år. Bråttom är det alltid i EU, Gud förbjude att folk får tid att tänka igenom vansinnigheterna.
Vår egen finansminister var givetvis inte heller sen på bollen utan försöker visa hög svansföring i media. Naturligtvis är detta bara snack från finansministerns sida. "Förslaget om en bankunion är ännu mycket vagt och Sverige måste veta betydligt mer innan man kan ha en ståndpunkt" hävdar han och det ska var underförstått att Sverige minsann kan komma att sätta sig på tvären. Givetvis kommer han med mycket små förbehåll att acceptera en bankunion så fort han kan hävda inför väljarna att förslaget är mer specificerat.
Vad som dock är intressant är hans krav på mer likviditet från ECB. 1000 miljarder LTRO räcker tydligen inte på långa vägar och man undrar ju om det han egentligen kräver är att ECB finansierar PIIGS-ländernas obligationköp. Redan på de här nivåerna finns det ju anledning att tro att ECB kommer att rulla LTRO-skulderna framför sig för evigt. Hur ser det ut när bankerna är skyldiga fem, tio, tjugo gånger så mycket?
Det är ju inte utan att man tänker på Weimar-republiken när man hör dessa eviga krav på likviditet.
söndag 24 juni 2012
Läget i Spanien är mycket värre än vad folk tror
Spanien har anlitat oberoende konsulter för att utreda det spanska banksystemets kapitalbehov. Att det är Spanien, eller snarare Banco de España, den forna centralbanken, som har betalat för rapporten märks tydligt i resultatet.
Som bästa scenario anger konsultfirmorna Oliver Wyman och Roland Berger att det spanska banksystemet behöver mellan 16 och 25 miljarder euro, i värsta fall upp mot 62 miljarder euro. Naturligtvis kontrasterar detta skarpt mot de 100 miljarder som man hastigt och lustigt beslöt om på en telefonkonferens mellan de 17 euroländernas finansministrar. I realiteten borde man kanske tala om de sex som har något att komma med, för PIIGS-länderna, Cypern och de mindre euroländerna kan ingalunda rädda någon alls: Tyskland, Frankrike, Belgien, Österrike, Finland och Nederländerna bestämde att pytsa upp pengar för att rädda spanska banker.
Att skicka denna dubbeldos lugn till marknaden, först ett väl tilltaget räddningspaket och sedan ett konstaterat mindre behov, kostade den två miljoner euro i konsultavgifter enligt spansk media. Inte illa betalat för en uppgift som med allra största säkerhet kommer att visa sig lika tillförlitlig som vilken siffra siffra som helst, gripen rakt ur luften. Jag tänker osökt på de investerande aporna på Skansen...
Nu har SvD valt att dyka ner i realiteten bakom alla siffrorna och rubrikerna: "Spanien: Botten inte nådd". På gatan i Spanien är läget allt mer desperat. Detta har jag mången gången fått höra själv av vänner där nere. Jag vet att man är alltid ansvarig för sina egna handlingar och man kan aldrig skylla på någon annan.
Men det gäller även banker. Inte bara har bankerna varit med och finansierat monstruösa projekt som Seseña, man har även gjort det i liten skala. Jag vet fall i Spanien där arbetare har lånat miljonbelopp (i svenska kronor) för att köpa osäljbara fuskbyggen för att bosätta sig tio mil från sin arbetsplats. Att bensinkostnaden slukar 25% av hushållets inkomster borde få en normalt funtad banktjänsteman att reagera men inte i fastighetsboomens Spanien. Fartblind är bara förnamnet.
Men nu sitter spanska banker där med sina dåliga lån, en del av lånestocken som näppeligen lär minska de närmaste åren i takt med att allt fler blir arbetslösa. Inte heller lär värdena öka på den spanska bostadsmarknaden utan tvärtom: i takt med att spanska banker desperat försöker sälja av sina enorma innehav av tomma bostäder så sjunker priserna ännu mer.
Men problemen slutar inte där. Det pågår i det tysta en "bank run"i södra Europa, möjligtvis är det egentligen det som har framkallat kapitalbehoven hos spanska banker. SvD krönikör Per Lindvall skrev för tre veckor sedan: "Under första kvartalet plockades knappt 100 miljarder euro, motsvarande en knapp tiondel av landets BNP ut ur de spanska bankerna. Det finns inget som talar för att denna trend har brutits under det andra kvartalet utan snarare lär den ha accelererat."
100 miljarder euro, var känner jag igen den siffran ifrån? Faktum är att spanjorerna har insett att bankerna inte är våra vänner och har börjat ta kontroll över sina besparingar. Faktum är att bankbok är fortfarande väldigt populärt i Spanien, särskilt efter en lång rad skandaler med alternativa investeringar med Forum Filatelico (länk endast på spanska dessvärre) som värsta exempel.
Undrar när den svenska bankanstormningen börjar och vart pengarna tar vägen? Aktiemarknaden dräneras på kapital i långsam takt men det verkar vara till förmån för bankboken. Att investera i fastigheter är svårt i bubblans Sverige, då priserna är minst sagt sinnessjuka. Guld och silver är i en fallande trend. Svensken är något av Europas mest kontanthatande medborgare.
Allt detta taget med i beräkningen tror jag fortfarande på reala tillgångar. Kan du ta på det är det bra, är det en siffra på en skärm ska du vara lite mer orolig.
Som bästa scenario anger konsultfirmorna Oliver Wyman och Roland Berger att det spanska banksystemet behöver mellan 16 och 25 miljarder euro, i värsta fall upp mot 62 miljarder euro. Naturligtvis kontrasterar detta skarpt mot de 100 miljarder som man hastigt och lustigt beslöt om på en telefonkonferens mellan de 17 euroländernas finansministrar. I realiteten borde man kanske tala om de sex som har något att komma med, för PIIGS-länderna, Cypern och de mindre euroländerna kan ingalunda rädda någon alls: Tyskland, Frankrike, Belgien, Österrike, Finland och Nederländerna bestämde att pytsa upp pengar för att rädda spanska banker.
Att skicka denna dubbeldos lugn till marknaden, först ett väl tilltaget räddningspaket och sedan ett konstaterat mindre behov, kostade den två miljoner euro i konsultavgifter enligt spansk media. Inte illa betalat för en uppgift som med allra största säkerhet kommer att visa sig lika tillförlitlig som vilken siffra siffra som helst, gripen rakt ur luften. Jag tänker osökt på de investerande aporna på Skansen...
Nu har SvD valt att dyka ner i realiteten bakom alla siffrorna och rubrikerna: "Spanien: Botten inte nådd". På gatan i Spanien är läget allt mer desperat. Detta har jag mången gången fått höra själv av vänner där nere. Jag vet att man är alltid ansvarig för sina egna handlingar och man kan aldrig skylla på någon annan.
Men det gäller även banker. Inte bara har bankerna varit med och finansierat monstruösa projekt som Seseña, man har även gjort det i liten skala. Jag vet fall i Spanien där arbetare har lånat miljonbelopp (i svenska kronor) för att köpa osäljbara fuskbyggen för att bosätta sig tio mil från sin arbetsplats. Att bensinkostnaden slukar 25% av hushållets inkomster borde få en normalt funtad banktjänsteman att reagera men inte i fastighetsboomens Spanien. Fartblind är bara förnamnet.
Men nu sitter spanska banker där med sina dåliga lån, en del av lånestocken som näppeligen lär minska de närmaste åren i takt med att allt fler blir arbetslösa. Inte heller lär värdena öka på den spanska bostadsmarknaden utan tvärtom: i takt med att spanska banker desperat försöker sälja av sina enorma innehav av tomma bostäder så sjunker priserna ännu mer.
Men problemen slutar inte där. Det pågår i det tysta en "bank run"i södra Europa, möjligtvis är det egentligen det som har framkallat kapitalbehoven hos spanska banker. SvD krönikör Per Lindvall skrev för tre veckor sedan: "Under första kvartalet plockades knappt 100 miljarder euro, motsvarande en knapp tiondel av landets BNP ut ur de spanska bankerna. Det finns inget som talar för att denna trend har brutits under det andra kvartalet utan snarare lär den ha accelererat."
100 miljarder euro, var känner jag igen den siffran ifrån? Faktum är att spanjorerna har insett att bankerna inte är våra vänner och har börjat ta kontroll över sina besparingar. Faktum är att bankbok är fortfarande väldigt populärt i Spanien, särskilt efter en lång rad skandaler med alternativa investeringar med Forum Filatelico (länk endast på spanska dessvärre) som värsta exempel.
Undrar när den svenska bankanstormningen börjar och vart pengarna tar vägen? Aktiemarknaden dräneras på kapital i långsam takt men det verkar vara till förmån för bankboken. Att investera i fastigheter är svårt i bubblans Sverige, då priserna är minst sagt sinnessjuka. Guld och silver är i en fallande trend. Svensken är något av Europas mest kontanthatande medborgare.
Allt detta taget med i beräkningen tror jag fortfarande på reala tillgångar. Kan du ta på det är det bra, är det en siffra på en skärm ska du vara lite mer orolig.
torsdag 21 juni 2012
Som en tjuv om natten
Moody´s, en av dessa idag så hatade ratingfirmorna, sänkte idag kreditbetygen för ett antal banker. Som vanligt passade kom rapporten efter börsen hade stängt. Någonstans i ingressen skulle jag länkat direkt till rapporten men Moody´s hemsida verkar vara överbelastade för tillfället. Det blir kanske så när en hel finansvärld tittar på samma hemsida samtidigt.
Mest iögonfallande är nedgraderingen av Morgan Stanley, som nedgraderades med två steg. Men de var inte ensamma och ett antal europeiska banker, som Credit Agricole, BNP PAribas och Deutsche Bank, fick också se sina kreditbetyg sjunka.
Detta med kreditbetyg har ju varit en het potatis. EU vill ju helst slippa dem helt och hållet, trots att de tre stora (Fitch, Moodys och S&P) faktiskt ganska länge har underlättat PIIGS-ländernas finansiering genom att helt enkelt inte sköta sitt jobb. Men precis som i USA passar ju kreditvärderingarna utmärkt så länge de ger utrymme för staten att skuldsätta sig ännu mer. Det är inte lika roligt när värderingen blir ett hinder...
Men kreditinstitutens underlåtenhet att granska ordentligt är på intet sätt ny. Jag googlade runt lite på nätet och hittade den här pärlan på Affärlsvärldens hemsida. Där kan man läsa om hur redan i slutet på nittiotalet var samma firmor i blåsväder för senfärdighet och "ketchupeffekt". När de väl upptäcker hur illa det är ställt går det undan.
Nu ska man kanske inte dra för stora växlar på det. Givetvis måste dessa firmor vara försiktiga och ingen är immun mot rena lögner. Det är ändå intressant att notera hur dessa firmor gång efter annan lyckas återfå investerarnas förtroende. Alla minns väl finanskraschen 2008 och hur värdepapper och banker som ena veckan hade haft högsta betyg plötsligt var mer eller mindre värdelösa.
Man skulle ju tycka att om något så borde det sporra våra politiker att tvinga fram bättre och exaktare kreditvärderingar från dessa firmor, att det skulle säga "Vill ni fortsätta så får ni göra ett bättre jobb". Har det gjort det då? Nej, istället vill EU förbjuda eller åtminstone kraftigt kringskära institutens verksamhet.
Det verkar inte som att det är så festligt när verkligeheten hinner ikapp.
Mest iögonfallande är nedgraderingen av Morgan Stanley, som nedgraderades med två steg. Men de var inte ensamma och ett antal europeiska banker, som Credit Agricole, BNP PAribas och Deutsche Bank, fick också se sina kreditbetyg sjunka.
Detta med kreditbetyg har ju varit en het potatis. EU vill ju helst slippa dem helt och hållet, trots att de tre stora (Fitch, Moodys och S&P) faktiskt ganska länge har underlättat PIIGS-ländernas finansiering genom att helt enkelt inte sköta sitt jobb. Men precis som i USA passar ju kreditvärderingarna utmärkt så länge de ger utrymme för staten att skuldsätta sig ännu mer. Det är inte lika roligt när värderingen blir ett hinder...
Men kreditinstitutens underlåtenhet att granska ordentligt är på intet sätt ny. Jag googlade runt lite på nätet och hittade den här pärlan på Affärlsvärldens hemsida. Där kan man läsa om hur redan i slutet på nittiotalet var samma firmor i blåsväder för senfärdighet och "ketchupeffekt". När de väl upptäcker hur illa det är ställt går det undan.
Nu ska man kanske inte dra för stora växlar på det. Givetvis måste dessa firmor vara försiktiga och ingen är immun mot rena lögner. Det är ändå intressant att notera hur dessa firmor gång efter annan lyckas återfå investerarnas förtroende. Alla minns väl finanskraschen 2008 och hur värdepapper och banker som ena veckan hade haft högsta betyg plötsligt var mer eller mindre värdelösa.
Man skulle ju tycka att om något så borde det sporra våra politiker att tvinga fram bättre och exaktare kreditvärderingar från dessa firmor, att det skulle säga "Vill ni fortsätta så får ni göra ett bättre jobb". Har det gjort det då? Nej, istället vill EU förbjuda eller åtminstone kraftigt kringskära institutens verksamhet.
Det verkar inte som att det är så festligt när verkligeheten hinner ikapp.
onsdag 20 juni 2012
Någonstans måste man börja...
Hej och välkommen till en nystartad blogg om vansinnet som kallas ekonomi. Här kommer jag att dela med mig av mina tankar, andras tankar samt kommentarer om nyheter, främst ekonomi.
Anledningen till att jag startade den här bloggen är att jag dagligen ser gammelmedia förvanska sanningen och presentera en bild av sakernas tillstånd som inte överensstämmer med min. Jag kanske inte alltid kommer att ha rätt men jag kommer i alla fall sällan att hålla med pappersdrakarna.
Anledningen till att jag startade den här bloggen är att jag dagligen ser gammelmedia förvanska sanningen och presentera en bild av sakernas tillstånd som inte överensstämmer med min. Jag kanske inte alltid kommer att ha rätt men jag kommer i alla fall sällan att hålla med pappersdrakarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)