tisdag 24 juli 2012

What the heck is a bailout?


Bloggtack till Dave1bs

Och så kunde inte katalanerna stå emot längre

I söndags skrev jag om hur Murcia begärt ett räddningspaket, eller snarare tillgång till likvididitetsfonden för regionerna. Nu är det Kataloniens tur och jag för lov att säga att det var raskt marscherat. Antagligen är det väl så att man ute i regionerna är väl medveten om att hjälpen är begränsad och att det är först till kvarn som gäller.

I spansk media trippar den katalanska "ekonomiminstern" Andreu Mas-Collel på tå och vägrar att använda ordet "räddningspaket". Hans bakgrund, som tydligen är av viss vikt inom ekonomi och finans, hjälper honom kanske att förstå vikten av att hålla uppe skenet. Och vikten av att vara först på bollen. Han medger dock att det är omöjligt för Katalonien, Spaniens mest skuldsatta region, att finansiera sig självt. I april lyckades man sälja obligationer med en ränta runt 4,5% och precis som i fallet med Japans statsobligationer så var efterfrågan i stor utsträckning inhemsk. Vad marknaden skulle erbjuda för ränta idag vet inte men gissningsvis någonstans över den spanska obligationsräntan och den är som bekant inte hållbar. La Generalitat, den katalanska "regeringen" har dessutom gått ut i media och sagt att man har mättat den inhemska efterfrågan. Man angav dessutom en siffra på hur stor andel av katalanernas sparpengar som var investerade i dessa obligationer men jag minns inte vad han påstod och trodde inte på det ändå. Tror det var över 50% i alla fall.

Måndagen innebar ännu en dag med ovälkomna rekord i "la prima de risesgo", riskpremien spanska tioårsobligationer har över den tyska motsvarigheten. Det kan ha berott i lika delar på tyska räntors rekordlåga nivåer som att de spanska räntorna kom upp i över 7,5% igår. Man kom i alla fall upp i 640 baspunkter. Som en intressant kontrast till den spanska tioåringens golgatavandring så är räntorna negativa för Schweiz, där den tvååriga obligationen handlades för -55% vill jag minnas. Hittar inte artikeln där jag läste det men det var någonstans i den trakten. Schweiz kan alltså betala sin statsskuld genom att sälja obligationer. Auktionerna är alltså garanterade blankningar för landet.

Det är en bisarr värld vi lever i.

söndag 22 juli 2012

Och nu Murcia...

I fredags kom den autonoma spanska regionen Valencia ut med en begäran om ett räddningspaket från den statliga spanska fonden för regionerna, idag var det Murcias tur. Murcia är en av de mindre spanska regionerna och hjälpen de begär är förhållandevis blygsam: 200 till 300 miljoner euro.

Frågan är väl hur de ska gå när enorma regioner som Andalusien eller Katalonien behöver samma hjälp. Spanien har ett mycket komplext politiskt system där regionerna bland annat fungerar ungefär som våra landsting. Patientavgifter finns inte i Spanien och mediciner är gratis för stora delar av befolkningen, bland annat för pensionärer. Detta har lett till att de bankrutta spanska regionerna har mångmiljardskulder hos landets apotekare. Dessa har känt ett visst samhällsansvar och utsträckt så mycket kredit de har kunnat till myndigheterna. Dock befinner sig många apotekare vid vägs ände och måste få sina fakturor betalda då läkemedelsgrossisterna inte längre är villiga att sälja till dem.

Om inte EU iscensätter ett massivt räddningspaket, och då menar jag bortom allt vi tidigare skådat, så är spelet slut för Spanien. Medborgarna tömmer bankerna på pengar, samhällsservicen börjar så sakteliga stanna upp och investerare världen över har tappat allt förtroende de hade för landets marknader. Regeringen är helt handlingsförlamad, något som märks om inte annat i de senaste dagarnas uttalanden eller snarare brist på uttalanden. Sedan i fredags, som redan kallas Svarta fredagen i landet, har ingen av vikt i regeringen visat sig offentligt. Dock har guvernören för den korruptionsdrabbade regionen Valencia Esteban González Pons gått ut med konspiratoriska uttalanden om att allt kan vara över på måndag och att Spaniens öde vilar i ECBs händer. Han fortsatte med att säga att egentligen så fortsätter spelet om någon vill att ECB ska vilja det med en illa förklädd udd riktad mot Tyskland.

Nästa vecka lär bli intressant och jag tror det kommer att tas beslut med långtgående konsekvenser för världen. ECB kanske inte vill, förlåt, Tyskland kanske inte vill ta till drastiska metoder men frågan är om det finns något val. Spanska statsobligationer lär handlas på rekordlåga nivåer nu när två autonoma regioner kommer att belasta budgeten med sina ekonomiska tillkortakommanden och vi har nog inte sett den sista regionen kapitulera än. Utredningen om bankräddningen är inte klar och givetvis finns det utrymme för ganska rejäla negativa överraskningar där.

Inlägget är befriat från validerande länkar då informationen hämtas från spansk press som ju som bekant skriver på spanska, ett språk de flesta av mina läsare inte förstår. Den som vill och kan kan följa rapporteringen där. Själv brukar jag läsa Publico, El Pais, El Mundo, ABC och La Vanguardia. I den ordningen får man en god bild av läget från vänster till höger på det politiska spektrumet.


Uppdatering: Zerohedge har uppmärksammat situationen i Spanien. De citerar en Bloomberg-artikel som bygger på uppgifter från El Pais. Där nämnd intressanta siffror: regionerna har nästan 16 miljarder i skulder att betala innan årsskiftet. Jag utgår ifrån att detta gäller endast obligationer som förfaller, inte leverantörsskulder eller löner. Likviditetsfonden innehåller 18 miljarder och Spaniens möjligheter att utöka den borde vara högst begränsade. Lycka till. 

fredag 20 juli 2012

Det är bara en fråga om tid för Spanien

Som många bedömare hävdade så var den spanska bankräddningen ett fåfängt slag i luften. Idag kom den autonoma regionen Valencia och bad om att bli räddad av Madrid, något man kan fundera på hur det ska gå till. Katalonien kämpar med näbbar och klor för att undvika samma öde, något man kan förstå med tanke på den nationalistiska stoltheten som råder där.

Det kom dock ytterligare en störtflod av dåliga nyheter, allt ifrån officiella uttalanden om att den spanska recessionen förmodligen kommer att räcka till 2014 till rekordet i "prima de riesgo", skillnaden mellan den spanska tioårsräntan och den tyska. Förvisso rör sig den spanska räntan i vad som kallas "bailout territory" men skillnaden består inte så lite av att den tyska räntan då och då har lyckats handlas ner till negativa siffror. Oavsett så kan inte Spanien finansiera sin statsapparat till dagens räntor. Att euroländernas finansministrar idag gav sitt väntade ja till räddningspaketet till bankerna skänkte klen tröst till placerarna som straffade Spanien hårt, både på obligations-och aktiemarknaden. Givetvis är det krigsrubriker i Spanien, med La Vanguardia som den mest klarsynta: "Spanien, med siffror för ett totalt räddningspaket"


Frågan är vad man ska göra åt saken. Spanien är som bekant "too big to fail, too big to bail". En lösning, kanske den enda, är att man applicerar keynesiansk chockterapi och utnyttjar tillfället för att sjösätta massiv europeisk QE, QEuro. ECB har redan stödköpt PIIGS-obligationer på andrahandsmarknaden och jag kan tänka mig att Monti, Goldman-Sachs man i EU, tycker det är en bra idé. Det skulle sätta press på räntorna som snabbt skulle sjunka och det har även sekundära effekter i och med att pengarna som bankerna tjänar måste ta vägen någonstans. Risken är så klart att finansmarknaderna inte är på långa vägar så riskvilliga som när Bernanke genomförde sina obligationsköp i QE1, QE2 och Operation Twist. Dessa fick såväl aktiemarknaden som råvarumarknaderna att explodera. Frågan är om inte QEuro skulle sänka tyska, amerikanska och schweiziska räntor. Ja, även svenska räntor skulle förmodligen pressas när det samlade placerarkollektivet letar efter säkerhet. Eller så blir det inte så utan effekten blir den samma som för de amerikanska programmen, en tjurmarknad i allt som går att köpa.

Men frågan är om det inte är en temporär åtgärd som inte lindrar plågan. USA har idag rekordlåga räntor med förhållandevis välmående banker och en aktiemarknad som i alla fall inte är en katastrof. Kommer Spanien att må lika bra efteråt om ECB beslutar sig för att stödköpa obligationer i stor skala? Kan ens ECB svälla sin balansräkning och riskera massiv inflation och tillgångsbubblor länge nog för Spanien att komma ut på andra sidan? Det är givetvis helt hypotetiska resonemang men det hörs allt mer högljuda krav på ECB att göra något. Någon måste göra något oavsett för räntor på 7,27% är inte hållbara. Dessutom lär de inte stanna där och ner har jag svårt att se att det skulle gå i någon större utsträckning.

Vi lär ju bli varse så småningom. Frågan är om Rajoys regering överlever och vilken skada den spanska nationen kommer att lida.

tisdag 17 juli 2012

Guld i hemmet, en falsk känsla av otrygghet


Här skulle en helt annan bild varit men jag är lite orolig att den i finansvärlden ganska mäktiga personen stämmer mig för förtal. 

Låt mig säga det här med en gång: att bli rånad i sitt hem eller att bli utsatt för ett inbrott är ett trauma och en oerhörd kränkning, även om det senare är lindrigare. Det finns inga försäkringar i världen som kan ersätta det. Dock kan man ju minimera risken i det här sammanhanget genom att hålla truten om sina innehav och inte förvara dem i vitrinskåpet. Det sistnämnda låter kanske helkorkat men jag har faktiskt besökt människor som delvis dekorerat sitt vardagsrum med silvertackor och guldmynt.

Med detta sagt tänkte jag ta en nykter titt på villkoren för förvaring av ädelmetaller i hemmet. Detta har naturligtvis att göra med inlägget från i torsdag där jag funderade kring hur säkra bankkonton egentligen är. Att förvara ädelmetaller i bankfack förordas av många just på grund av säkerhetsaspekten  men det är inte alltid så lätt. Många gånger är det rent av förbjudet då bankerna ser de mynt som har nominellt värde, som American Eagle eller Canadian Maple Leaf, som kontanter. Skatteverket ser inte mynten som valuta men det är en annan sak och ämne för ett helt annat inlägg. Dessutom torde det bli väldigt problematiskt med skaderegleringen om banken faktiskt skulle drabbas av inbrott eller annan brottslighet i valvet. Det låter otroligt men faktum är att det sker förvånansvärt ofta. 

Jag är på intet sätt den första som tar upp ämnet, bloggrannen Cornucopia? hade det på tal redan för ett år sedan. Jag gjorde dock lite eget fotarbete och ringde två försäkringsjättar för att förhöra mig kring deras regler för ädelmetaller. Mitt eget bolag, Trygg-Hansa, hade jag redan kollat med när jag tecknade hemförsäkringen. När jag talade med deras konkurrenter gick det upp för mig hur försäkringsbolagen på saken: de bryr sig inte det minsta om vad du har hemma, de ser endast till värdet. Om det är en riktigt dyr hemmabioanläggning, konst, antikviteter eller investeringsmetaller är dem helt egalt. Du får ersättning efter hur mycket lösöre du har försäkrat. 

Så vi kan slå fast att hemförsäkringen ger ett mycket starkare skydd för investeringsmetallerna än insättningsgarantin ger för sparkontot. Naturligtvis har även försäkringsbolag en koppling till finansmarknaden och det skulle ju kunna vilja sig så illa att ditt bolag blir bankrutt samtidigt som du drabbas av inbrott. Det skulle ju vara höjden av olycka och högst osannolikt. För det första så har försäkringsbolag en skyldighet att vara försiktigare än banker. Detta gör att försäkringsbolag är stabilare än banker. Jag vet till exempel bara om ett försäkringsbolag som krävt statlig hjälp, den amerikanska försäkringsjätten AIG, men banker som staten hjälpt, både här och utomlands, kan jag räkna upp i dussintal. Dessutom kan man argumentera att AIGs problem berodde på att de börjat agera mer som investementbank än ett försäkringsbolag. 


Sedan är det ju en osannolik tajming, att två sådana händelser skulle hända samtidigt. Men omöjligt är det inte. Då ska man veta att försäkringstagare är prioriterade i händelse av konkurs. Från Finansinspektionens hemsida: "Försäkringstagarna har en så kallad särskild förmånsrätt till tillgångar som motsvarar bolagets skuld till dem. Det innebär att försäkringstagarnas fordran kommer före många andra fordringar." Det är väl bara att anta att den fodringsägare som har företräde är staten... Men sedan kommer alltså du som kund. Dock så haltar den jämförelsen lite för det krävs endast en konkurs och ingen brottslighet som drabbar dig personligen för att ditt sparkonto ska vara i fara. Som jag skrev i torsdags så tömmer vilken som helst av storbankerna fonden för insättningsgaranti flera gånger om. För att guldet ska vara i fara krävs dels en konkurs men också att du blir av det på något vis. Inte matematiskt omöjligt men mycket svårt.

Det är ju lite upp till dig själv också. Gömma guldet i hemmet eller förvara det i ett kassaskåp, kanske i ett vapenskåp. Inte berätta vitt och brett om att du förvarar ädelmetaller hemma. Alltid låsa dörren, kanske installera ett larm och ingå i grannsamverkansprojekt. Man ska ju vara medveten om att bankkonton syns i taxeringskalendern, något innehav av fysiskt guld inte gör. Så på ett sätt är innehav av fysiskt guld ett skydd mot kidnappning och utpressning. Vi får se det som en bonus.


Vad som kan vara i fara är det investerade beloppet. Ädelmetaller kan svänga rätt kraftigt beroende på olika faktorer, särskilt silver är utsatt för våldsamma fluktuationer. Dock får man säga att den som följt det klassiska rådet från pappersmånglarna, "Sitt still i båten!" har haft rätt lite att oroa sig för de senaste trettio åren. Visst kan det vara så att du köper idag och måste sälja med en viss förlust om två månader, även om det mycket väl kan vara tvärtom. Men om du köpte för...ja, i stort set när som helst från det tidiga åttiotalet fram tills för ett år sedan (ett och ett halvt i fallet för silver) går du vinnande ur affären. Med bankkontot är det en helt annan historia. Med trekommanågot procents ränta har vi negativ sparränta- Ja, jag vet att SCB påstår att inflationen ligger på 2% plus minus ett par decimaler men det tror jag så mycket jag vill på. Vi kan alltså konstatera att bankontot med säkerhet urholkar dina besparingar, någon eller några procent om året. 


Att ditt kapital dessutom används som reserver för ytterligare kreditutgivning och uppblåsande av vår fejkade pappersekonomi är en annan sak och även det ämne för ett annat inlägg. 

torsdag 12 juli 2012

Bankkonto, en falsk känsla av trygghet

En tråd på Liberty Silvers forum häromdagen fick mig att börja fundera på detta med finansiell säkerhet. En av medlemmarna hade varit i mejlväxling med Riksgälden som sköter den statliga insättningsgarantin, något som röjde vilket fuskbygge och luftslott insättningsgarantin är. Jag och många med mig är av åsikten att det är fel att staten bjuder en specifik bransch på en så generös försäkring. Så är det inte alls svarar bankkramarna, insättningsgarantin finansieras av bankerna själva genom insättningar i en fond hos Riksgälden. Vi tittar på hur det är med den saken.

Rent tekniskt är det inget fel på påståendet att bankerna själva måste betala in till fonden. Hela 0,1% av det totala inlåningsbeloppet måste de betala in. Det finns dock vissa variationer, vissa finansiella institut måste visst betala så mycket som 0,14% av beloppet. Det är ju mycket pengar kan man säga och över tiden måste ju det ha blivit en rejäl slant eller? Nja, 26,6 miljarder finns det för att täcka de besparingar som skyddas, besparingar som uppgår till 1139 miljarder (sid. 21 i pdf:en). Det finns alltså medel till att ersätta 2,35% av de insatta pengarna i Sverige. 2,35% av våra bankbesparingar är skyddade men resten då? Jo, det är där Pappa Staten ska träda in. Saxat från förutnämnda tråd innehållande en mejlkonveration med Daniel Barr, chef för bankstödet i Riksgälden: "Vid en fondtömning har insättningsgaranti, som du redan vet, en obegränsad lånerätt i Riksgälden. Finns inte medel tillgängliga i Riksgälden måste pengar lånas upp på marknaden genom att ge ut statsobligationer. Insättningsgarantifonden är emellertid också placerade i svenska statspapper." Naturligtvis ger detta en fruktansvärd negativ hävstång: skulle man behöva pengarna är det rimligt att anta att Sverige har en rejäl bankkris, något som torde sänka landets finansiella ställning och få räntorna att gå i taket. Med stigande räntor faller värdet på obligationerna som Riksgälden har placerat fondens pengar i samtidigt som statens kostnad för sin roll som backstopp ökar i samma förhållande. 


Så vad är insättningsgarantin tänkt att täcka egentilgen? Bankernas egen bransch-och intresseorganisation, Svenska Bankföreningen, uppger att de fyra storbankerna Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken har 69% av all svensk inlåning. Låt oss räkna på den som har minst och vi förutsätter att de alla har en andel insättningar täckta av insättningsgarantin i förhållande till sin marknadsandel. SEB är minst på området med 12%, i reda pengar 136,7 miljarder kronor eller lite drygt fem gånger mer pengar än vad som finns i Riksgäldens fond för insättningsgaranti. Detta var alltså den bank med MINST inlåning. Skulle vi istället välja att låta Swedbank konka i vårt räkneexempel blir det en annan visa. 23% av inlåningen ,knappt 262 miljarder kronor, eller tio gånger så mycket pengarna som det finns i fonden. För de fyra bankerna totalt är inlåningen 785,91 miljarder eller nästan trettio gånger Riksgäldens fond för insättnignsgaranti. Mellan tummen och pekfingret får alltså de fyra storbankerna garantier från staten motsvarande hela statsbudgeten. Garantin kan bara skydda de som har sina pengar i småbanker, banker som naturligtvis kommer att gå i putten först om skulle få någon typ av finansiell kris. Men att hävda att ens Swedbank-konto är skyddat av insättnignsgarantin är bara barnsligt. I en situation där landets största bank går i konkurs måste Sverige på den öppna marknaden låna upp cirka en tredjedel av statsbudgeten, detta utöver den vanliga upplåning och för att täcka de extra kostnader som kriser tenderar till att genera, och jag har svårt att se att det kommer att ske. Marknaden för obligatoner för ett krisande Sverige är helt enkelt inte stor nog och det är högst tveksamt om man i en sådan situation lyckas låna till räntor som är hållbara ens i det korta loppet. 


Så dina pengar är inte ett dugg skyddade av bankgarantin och det är skamligt att man ens påstår det. Det är staten som välvilligt sträcker ut sin skyddande hand men som jag har visat är det tveksamt om det räcker i skarpt läge. Madrassen framstår inte så dålig dager längre...


Tack till "c0unt4non" för uppslaget

söndag 8 juli 2012

Det är inte lätt att vara demokrat

För en dryg vecka sedan skrev jag om Muslimska brödraskapets segertåg i Egypten. Otvetydiga valresultat visade att egyptierna verkligen vill ur askan i elden. Militären hade naturligtvis ingen lust alls att följa med och upplöste parlamentet men lät en av Muslimska brödraskapets, Mohammad Mursi,  kandidater gå hela hela vägen och faktiskt kunna utropa sig till president. Nu har Mursi gjort det vilken folkvald president som helst borde ha gjort, han har sammankallat parlamentet, samma parlament som militären upplöste för tre veckor sedan. Kaxigt gjort säger jag.

Igår var det äntligen libyernas tur att få nyttja sina frambombade demokratiska rättigheter. Alla verkar inte ha fattat detta med liberal demokrati då det var ett antal incidenter, som resulterade i minst ett dödsfall i samband med valet och nedskjutandet av en helikopter med valmaterial dagen innan valet. Även detta krävde ett liv. Trots att det libyska valet får anses som en fenomenal framgång för den västerländska interventionismen förefaller svensk media inte bry sig nämnvärt. Det är inte så där särskilt viktigt längre nu när Nordafrika inte visade sig särskilt intresserade av västerländsk, liberal parlamentarism... Eller så vill man ge det hela lite tid. Det tog ju oss århundraden att komma dit vi är nu och de flesta skulle nog gå med på att vi har en bit kvar. Så att 6% av de lybiska vallokalerna inte öppnade på grund av sabotage eller att 40% av lybierna struntade i att gå och rösta får väl ses som barnsjukdomar, lika så faktumet att det ställde upp 142 partier med strax över 3 700 kandidater. Dessutom så har de vad som verkar vara en ganska konstig fördelning av antalet mandat, något som har retat delar av den libyska befolkningen. Mellanöstern har en tradition av väldigt märkliga maktfördelningsmodeller, där det libanesiska parlamentets platser fördelas baserat på de olika folkgruppernas storlek. Talmannen måste vara shi´it, premiärministern sunnit och så vidare. Väldigt främmande för ett Europa där religion och etnicitet helst inte ska synas i det offentliga rummet. I Lybien fördelas mandaten i procentsatser på de olika regionerna. Om detta har någon grund i demografin har jag inte lyckats luska ut men man kan ju hoppas. Den oljerika östra delen är dock inte glad över fördelningen och som en konsekvens är det där som oroligheterna har varit värst.

Vad som står klart är att bara för att den arabiska våren övergick i eurokrisens sommar så har inte svårigheterna upphört. Jag kan inte sluta tänka på "Charlie Wilsons war", filmen baserad på den amerikanska kongressledamoten Charlie Wilsons arbete med att få USA att stödja mujaheddin i Afghanistan och deras kamp mot Sovjetunion. I en av slutscenerna försöker Charlie Wilson få till stånd ett mindre biståndsprojekt i landet, något som möts med kalla handen. Vad det ledde till känner väl alla till. Ett långt och blodigt inbördeskrig i Afghanistan, en lika blodig talibandiktatur och ett till synes oändligt och extremt kostsamt krig mot terrorismen.

Men västvärlden kanske inte kan hjälpa Nordafrika med demokratiutveckling. Efter årtionden av massivt stöd till Mubarak, den relativt färska men ändå uttalade vänskapen med Ghaddaffi och vårt totala ointresse för Ben Alis diktatur har redan klargjort vår ståndpunkt i frågan. Vi skiter i er.

Jag skulle tippa att det går längre än så. Militärens upplösande av det egyptiska parlamentet kan mycket väl ha gjorts efter ett västerländskt godkännande. Efter årtionden som den största mottagaren av militärt bistånd från USA torde kommunikationen mellan den egyptiska militären och Washington vara utmärkt. Att riskera sin största mecenat genom att göra något misshagligt tror jag inte de skulle våga sig på. Mubaraks militärdiktatur vilade på USAs välvilja och den i sin tur vilade på Egyptens tämligen goda relation till Israel. Att ett islamistiskt parlament och en likaledes islamistisk president äventyrar den goda relationen är självklart.

Muslimska brödraskapet är dock en ganska orädd aktör och jag tror inte att de nöjer sig med att vara en marionett åt militären. Det är med andra ord upplagt för en maktkamp i Egypten. Samma sak i Libyen men på andra grunder. Där verkar den alltför bekanta uppdelning i folkgrupper och klaner vara främsta motivet, med oljeinkomster och makthunger som bränsle. Ett som är säkert är att vi har inte sett slutet på detta. Nästan lika säkert är att när allt är sagt och gjort är situationen i Nordafrika lika illa eller värre än den var före den arabiska våren.

fredag 6 juli 2012

Sisu...eller?

Jag hade en klar tanke med den här bloggen: att kommentera det ekonomiska läget från min synvinkel. Dessvärre går det rätt dåligt med att få finansministrar eller andra personer som står närmare handlingens centrum att rapportera direkt till mig så jag får förlita mig på media.

Och här är då problemet: medan jag använder media för att inhämta information så används media för att sprida information från de olika parterna, som inte alltid är lika intresserade av sanningen som jag är. Det senaste exemplet är Jutta Urpilainen, Finlands nytillträdda finansminister. Nu har hon gått ut i finsk media, här kanaliserat av SvD Näringsliv, och hotat med att lämna euron om alltför stort kollektivt ansvar läggs på euroländerna för varandras skulder. På ren svenska: om Tyskland, Holland och Finland måste ta hela notan så lämnar Finland euron. Sådant tufft snack har nog mindre förankring i Finlands EU-politik och handlar mer om att hantera en inrikespolitisk situation där EU-kritik blev en murbräcka för Sannfinnländarna. Man vill ju inte riskera att framstå som en dörrmatta i Bryssel och därmed ge Perussoumalaiset fler röster än tvunget. Det räcker med att de fyrdubblade sitt väljarunderstöd i förra årets val.

Men osökt kom jag och tänka på att öppet hot har blivit ett framgångsrikt och accepterat instrument i EU-politiken. Under nattliga möten sitter PIIGS-ledarna och hotar med att sätta sig på tvären om de inte får som de vill. Likt en femåring som bestämt säger: "Glass till förrätt annars kommer jag skrika tills jag förstört resturangbesöket för hela familjen!", gör dessa två allt de kan för en tillfällig respit på hemmaplan. Jag skriver tillfällig av den anledningen att respiten är slut. Idag handlas spanska obligationer på räddningspaket-nivåer igen. Italien ligger bättre till men det är nog mest för att marknaden koncentrerar sig på att dumpa spanska statspapper just nu. Att Italien styrs av en Goldman Sachs-medarbetare kanske spelar in också. Spanien har ju bara en notorisk lögnare med talfel att kontra med... Så en vecka, det är åtgärdernas livstid idag. Då ska man komma ihåg att vi pratar om omfattande miljardrullning, inget småduttande.

Men tillbaka till "managed perception". Cornucopia? har idag en utmärkt artikel om Tysklands beroende av euron. Det här fenomenet har jag försökt förklara för mindre ekonomiskt intresserade personer men de får en något glasartad blick och ställer inga följdfrågor så jag får anta att det är antingen helt självklart eller mördande tråkigt. Saken är den att gemene man tror att det är Tyskland som är Europas friske man, som egentligen inte behöver de andra. Merkels tal om fiskal union och närmare samarbete utlöser automatiskt Godwins lag, i synnerhet i PIIGS-länderna, trots de, Irland undantaget, var diktaturer lika länge eller väsentligt längre än Tyskland.

Naturligtvis är det inte så enkelt. Tyskland behöver PIIGS-länderna mer än de behöver Tyskland egentligen. Utan kvarnstenarna i södra Europa skulle den nordeuropeiska valutan, antingen tysk mark eller nord-euro (uttalas nård-ojrå), segla högt, högt uppe bland molnen och det är inte omöjligt att den skulle få status som "safe haven", precis som amerikanska statspapper, dollar, schweiziska franc och guld. Detta skulle innebära att under globala kriser skulle tyska företags exporter till omvärlden bli dyrare.

Men sådant kan man inte säga öppet, "Vi behöver grekerna till att sätta rea-lappar på vår valuta", och ingen vettig politiker skulle gå ut med ett sådant erkännande, särskilt inte när man kan vända på steken och framställa det som om förhållandet i själva verket är tvärtom. Jämför det med direktören som har en hemmafru sedan trettio år tillbaka. Han kan ju inbilla henne att hon är mer beroende av honom än tvärtom men så är det nog inte. För han ger henne "okvalificerad" hjälp i form av reda pengar. Det kan hon antingen skaffa sig på egen hand eller så kan hon helt enkelt anpassa sig till ett mer anspråkslöst liv. Hon däremot har vant honom vid en miljon speciallösningar, allt från hur skjortan är struken till hur salt morgongröten är. Han kan inte bara träffa en ny kvinna och få henne att leverera detta.

På samma sätt skulle PIIGS kunna övertyga någon annan idiot att låna dem pengar eller så ställer man helt enkelt in betalningarna, tar hundåren och sedan är man tillbaka. Det är ju inte som om det är första gången det sker. Men vad ska Tyskland göra för att hålla nere sin valuta utan PIIGS-länderna? Söka union med Vitryssland och Ukraina? Nej, då är det bättre att vårda sin image som Europas frälsare och den som ger men inte tar någon hjälp.

 Gud förbjude att hon begär skilsmässa.