För en dryg vecka sedan skrev jag om Muslimska brödraskapets segertåg i Egypten. Otvetydiga valresultat visade att egyptierna verkligen vill ur askan i elden. Militären hade naturligtvis ingen lust alls att följa med och upplöste parlamentet men lät en av Muslimska brödraskapets, Mohammad Mursi, kandidater gå hela hela vägen och faktiskt kunna utropa sig till president. Nu har Mursi gjort det vilken folkvald president som helst borde ha gjort, han har sammankallat parlamentet, samma parlament som militären upplöste för tre veckor sedan. Kaxigt gjort säger jag.
Igår var det äntligen libyernas tur att få nyttja sina frambombade demokratiska rättigheter. Alla verkar inte ha fattat detta med liberal demokrati då det var ett antal incidenter, som resulterade i minst ett dödsfall i samband med valet och nedskjutandet av en helikopter med valmaterial dagen innan valet. Även detta krävde ett liv. Trots att det libyska valet får anses som en fenomenal framgång för den västerländska interventionismen förefaller svensk media inte bry sig nämnvärt. Det är inte så där särskilt viktigt längre nu när Nordafrika inte visade sig särskilt intresserade av västerländsk, liberal parlamentarism... Eller så vill man ge det hela lite tid. Det tog ju oss århundraden att komma dit vi är nu och de flesta skulle nog gå med på att vi har en bit kvar. Så att 6% av de lybiska vallokalerna inte öppnade på grund av sabotage eller att 40% av lybierna struntade i att gå och rösta får väl ses som barnsjukdomar, lika så faktumet att det ställde upp 142 partier med strax över 3 700 kandidater. Dessutom så har de vad som verkar vara en ganska konstig fördelning av antalet mandat, något som har retat delar av den libyska befolkningen. Mellanöstern har en tradition av väldigt märkliga maktfördelningsmodeller, där det libanesiska parlamentets platser fördelas baserat på de olika folkgruppernas storlek. Talmannen måste vara shi´it, premiärministern sunnit och så vidare. Väldigt främmande för ett Europa där religion och etnicitet helst inte ska synas i det offentliga rummet. I Lybien fördelas mandaten i procentsatser på de olika regionerna. Om detta har någon grund i demografin har jag inte lyckats luska ut men man kan ju hoppas. Den oljerika östra delen är dock inte glad över fördelningen och som en konsekvens är det där som oroligheterna har varit värst.
Vad som står klart är att bara för att den arabiska våren övergick i eurokrisens sommar så har inte svårigheterna upphört. Jag kan inte sluta tänka på "Charlie Wilsons war", filmen baserad på den amerikanska kongressledamoten Charlie Wilsons arbete med att få USA att stödja mujaheddin i Afghanistan och deras kamp mot Sovjetunion. I en av slutscenerna försöker Charlie Wilson få till stånd ett mindre biståndsprojekt i landet, något som möts med kalla handen. Vad det ledde till känner väl alla till. Ett långt och blodigt inbördeskrig i Afghanistan, en lika blodig talibandiktatur och ett till synes oändligt och extremt kostsamt krig mot terrorismen.
Men västvärlden kanske inte kan hjälpa Nordafrika med demokratiutveckling. Efter årtionden av massivt stöd till Mubarak, den relativt färska men ändå uttalade vänskapen med Ghaddaffi och vårt totala ointresse för Ben Alis diktatur har redan klargjort vår ståndpunkt i frågan. Vi skiter i er.
Jag skulle tippa att det går längre än så. Militärens upplösande av det egyptiska parlamentet kan mycket väl ha gjorts efter ett västerländskt godkännande. Efter årtionden som den största mottagaren av militärt bistånd från USA torde kommunikationen mellan den egyptiska militären och Washington vara utmärkt. Att riskera sin största mecenat genom att göra något misshagligt tror jag inte de skulle våga sig på. Mubaraks militärdiktatur vilade på USAs välvilja och den i sin tur vilade på Egyptens tämligen goda relation till Israel. Att ett islamistiskt parlament och en likaledes islamistisk president äventyrar den goda relationen är självklart.
Muslimska brödraskapet är dock en ganska orädd aktör och jag tror inte att de nöjer sig med att vara en marionett åt militären. Det är med andra ord upplagt för en maktkamp i Egypten. Samma sak i Libyen men på andra grunder. Där verkar den alltför bekanta uppdelning i folkgrupper och klaner vara främsta motivet, med oljeinkomster och makthunger som bränsle. Ett som är säkert är att vi har inte sett slutet på detta. Nästan lika säkert är att när allt är sagt och gjort är situationen i Nordafrika lika illa eller värre än den var före den arabiska våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar