Sisu...eller?

Jag hade en klar tanke med den här bloggen: att kommentera det ekonomiska läget från min synvinkel. Dessvärre går det rätt dåligt med att få finansministrar eller andra personer som står närmare handlingens centrum att rapportera direkt till mig så jag får förlita mig på media.

Och här är då problemet: medan jag använder media för att inhämta information så används media för att sprida information från de olika parterna, som inte alltid är lika intresserade av sanningen som jag är. Det senaste exemplet är Jutta Urpilainen, Finlands nytillträdda finansminister. Nu har hon gått ut i finsk media, här kanaliserat av SvD Näringsliv, och hotat med att lämna euron om alltför stort kollektivt ansvar läggs på euroländerna för varandras skulder. På ren svenska: om Tyskland, Holland och Finland måste ta hela notan så lämnar Finland euron. Sådant tufft snack har nog mindre förankring i Finlands EU-politik och handlar mer om att hantera en inrikespolitisk situation där EU-kritik blev en murbräcka för Sannfinnländarna. Man vill ju inte riskera att framstå som en dörrmatta i Bryssel och därmed ge Perussoumalaiset fler röster än tvunget. Det räcker med att de fyrdubblade sitt väljarunderstöd i förra årets val.

Men osökt kom jag och tänka på att öppet hot har blivit ett framgångsrikt och accepterat instrument i EU-politiken. Under nattliga möten sitter PIIGS-ledarna och hotar med att sätta sig på tvären om de inte får som de vill. Likt en femåring som bestämt säger: "Glass till förrätt annars kommer jag skrika tills jag förstört resturangbesöket för hela familjen!", gör dessa två allt de kan för en tillfällig respit på hemmaplan. Jag skriver tillfällig av den anledningen att respiten är slut. Idag handlas spanska obligationer på räddningspaket-nivåer igen. Italien ligger bättre till men det är nog mest för att marknaden koncentrerar sig på att dumpa spanska statspapper just nu. Att Italien styrs av en Goldman Sachs-medarbetare kanske spelar in också. Spanien har ju bara en notorisk lögnare med talfel att kontra med... Så en vecka, det är åtgärdernas livstid idag. Då ska man komma ihåg att vi pratar om omfattande miljardrullning, inget småduttande.

Men tillbaka till "managed perception". Cornucopia? har idag en utmärkt artikel om Tysklands beroende av euron. Det här fenomenet har jag försökt förklara för mindre ekonomiskt intresserade personer men de får en något glasartad blick och ställer inga följdfrågor så jag får anta att det är antingen helt självklart eller mördande tråkigt. Saken är den att gemene man tror att det är Tyskland som är Europas friske man, som egentligen inte behöver de andra. Merkels tal om fiskal union och närmare samarbete utlöser automatiskt Godwins lag, i synnerhet i PIIGS-länderna, trots de, Irland undantaget, var diktaturer lika länge eller väsentligt längre än Tyskland.

Naturligtvis är det inte så enkelt. Tyskland behöver PIIGS-länderna mer än de behöver Tyskland egentligen. Utan kvarnstenarna i södra Europa skulle den nordeuropeiska valutan, antingen tysk mark eller nord-euro (uttalas nård-ojrå), segla högt, högt uppe bland molnen och det är inte omöjligt att den skulle få status som "safe haven", precis som amerikanska statspapper, dollar, schweiziska franc och guld. Detta skulle innebära att under globala kriser skulle tyska företags exporter till omvärlden bli dyrare.

Men sådant kan man inte säga öppet, "Vi behöver grekerna till att sätta rea-lappar på vår valuta", och ingen vettig politiker skulle gå ut med ett sådant erkännande, särskilt inte när man kan vända på steken och framställa det som om förhållandet i själva verket är tvärtom. Jämför det med direktören som har en hemmafru sedan trettio år tillbaka. Han kan ju inbilla henne att hon är mer beroende av honom än tvärtom men så är det nog inte. För han ger henne "okvalificerad" hjälp i form av reda pengar. Det kan hon antingen skaffa sig på egen hand eller så kan hon helt enkelt anpassa sig till ett mer anspråkslöst liv. Hon däremot har vant honom vid en miljon speciallösningar, allt från hur skjortan är struken till hur salt morgongröten är. Han kan inte bara träffa en ny kvinna och få henne att leverera detta.

På samma sätt skulle PIIGS kunna övertyga någon annan idiot att låna dem pengar eller så ställer man helt enkelt in betalningarna, tar hundåren och sedan är man tillbaka. Det är ju inte som om det är första gången det sker. Men vad ska Tyskland göra för att hålla nere sin valuta utan PIIGS-länderna? Söka union med Vitryssland och Ukraina? Nej, då är det bättre att vårda sin image som Europas frälsare och den som ger men inte tar någon hjälp.

 Gud förbjude att hon begär skilsmässa.