Slovenien kanske måste söka EU-stöd. I en inte alltför mångordig notis i SvD Näringsliv tas detta scenario upp utan mer förklaring än att om den politiska eliten i landet inte lyckas kringskära möjligheterna till direktdemokrati så kommer tiggarmössan fram.
Hur blev det så här? Att land efter land måste låna pengar av andra, som lånar ut pengar de måste låna av andra, som lånar...ja, ni fattar. Förklaringen är naturligtvis ganska enkel: man har skapat ett artificiellt ekosystem där vargen är ansvarig för hjortens välbefinnande och vice versa. I en normal (vad är normalt längre?) ekonomi hade Greklands problem inte blivit deras handelspartners problem utan tvärtom. Istället för att behöva hosta upp surt förvärvade skatte-euros för att rädda den grekiska statens budget, i realiteten europeiska bankers balansräkning, så hade man kunnat använda sina pengar till att köpa grekiska produkter billigare när Grekland tvingats devalvera, frivilligt eller genom att valutans marknadsvärde sjunker.
Naturligtvis hade detta inneburit en recession för Grekland och kanske ganska svåra omständigheter men å andra sidan hade situationen aldrig kunnat gå så här långt om Grekland var en enskild ekonomi och inte en del av De Sjutton. Så långt så att folk går och begår självmord i protest på centrala torg i Athen är tämligen säkert på att det inte skulle gå. Framför allt så hade ett splittrat Europa inte haft så många incentiv för politiker att ljuga och manipulera ekonomin. Politiker är av naturen lögnare, hela affärsmodellen bygger på fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd. Ett lysande exempel från vårt eget land är den av borgarna så starkt kritiserade massarbetslösheten som vänstertrojkan lämnade efter sig, hur gick det med den? Naturligtvis framkallar sådant protester från inbitna borgerliga väljare men som sagt: "fagra löften som inte infrias på grund av något som ligger utanför politikernas räckvidd"
I ett splittrat Europa hade Grekland aldrig kunnat gå ner så i skuldträsket ens om de hade försökt, för långivare hade tittat på siffrorna och inte bara på livlinan till Bryssel. Det är den som har gjort att de södra ekonomierna har kunnat bygga upp sådana fantastiska kreditnotor, inget annat. Billiga krediter tack vare ECB och den ömsesidiga solidariteten mellan euroländerna har låtit de stygga småbröderna i söder leva loppan på ett sätt som annars har varit omöjligt.
Den här inställningen har genomsyrat hela det ekonomiska livet i Europa. Jag var med om en festlig episod häromsistens när jag i ett studieförbunds regi gick en förberedande kvällskurs för att bli god man. Som god man har man ansvaret för att förvalta mycket utsatta människor kapital och då måste man så klart vara väldigt försiktig. Ändå så måste systemet vara hanterbart, så ett visst mått av frihet har den gode mannen, till exempel får h*n sälja aktier på eget bevåg men det krävs överförmyndarens tillstånd för att köpa aktier. En annan sak som man kan göra utan någon annans godkännande som god man eller förvaltare är att köpa statsobligationer. De är nämligen säkra. Eller "säkra" kanske jag skulle skriva... Jag reagerade naturligtvis när föreläsaren sa att "värdepapper garanterade av en suverän stat" kunde handlas utan någon form av kontroll och frågade om det hade varit OK om jag hade placerat huvudmannens pengar i grekiska statspapper och nu suttit med hälften kvar eller vad nu nerskrivningen slutade på. Hon kliade sig i huvudet och medgav att så var fallet. Lagstiftningen var inte så snabb på det här området och enligt rådande lagar hade förfarandet varit helt OK.
Ett lysande exempel på hur hela systemet förväntar sig att konkurrenterna ska bry sig om varandra. Problemet är solidariteten sjunger på sista versen i EU. Nu måste vi antingen sluta vara skilda aktörer som hjälper varandra eller bli en enhet, på gott och ont. Vi EU-skeptiker har ju länge hävdat att det har varit planen hela tiden men billig sprit och att slippa gå till växlingskontoret innan chartern har varit det som drivit svenskens inställning till EU så här långt. Kanske har man vaknat upp och insett att det finns ett Forex-kontor på flygplatsen och att om Systembolagets priser är ett privatekonomiskt problem så dricker man för mycket? Frågan är när om och när övriga EU-medborgare vaknar och inser att det inte är fel på enskilda beslut, processer eller politiker utan att det är systemet som är trasigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar